Publicerad 1933   Lämna synpunkter
INFRAKTION in1frakʃω4n, r. (l. f.); best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. infraktion, eng. o. fr. infraction; av lat. infractio (gen. -ōnis), vbalsbst. till infringere (se INFRINGERA)]
kir. ofullständigt benbrott, bräcka (jfr BRÄCKA, sbst.2 II 1 b). Tholander Ordl. (c. 1875). En infraktion (i lårbenshalsen). LbKir. 3: 639 (1922).

 

Spalt I 446 band 12, 1933

Webbansvarig