| Publicerad 1924 | Lämna synpunkter |
BRÄCKA bräk3a2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
1) verktyg o. d. hvarmed man bräcker (sönder ngt); särsk. om murbräcka; äfv. bildl. Lind (1749). De hårda bräckor slogo, / På flera ställen brakar muren ned. Kullberg Ariosto 4: 143 (1870). Den, som .. satte bräckan mot Marx’ grundmurade lärobyggnad. PT 1903, nr 176 A, s. 3. — jfr HAMP-, MUR-, NÖT-BRÄCKA.
2) miner. benämning på en i Dannemora järnmalmslager förekommande bergart som är så hård att vid borrning i densamma borrarna ofta bräckas. Dalin (1850). 2NF (1905). — jfr GALL-, GRÅBERGS-, MALM-BRÄCKA.
3) [elliptiskt af STEN-BRÄCKA, namn på Saxifraga granulata Lin.] bot. namn på växtsläktet Saxifraga Lin. Fries BotUtfl. 3: 241 (1864). Lyttkens Växtn. 866 (1911). — jfr BERG-, FJÄLL-, KNÖL-, KÄRR-, SKÖR-, STEN-, TUF-BRÄCKA m. fl.
II. om handling(en) l. förhållande(t) att bräcka l. bräckas l. om resultatet af denna handling o. d.
b) konkret: bristning, brott; bristningsställe; springa, spricka, remna; äfv. bildl. Vasen har en liten bräcka. Fartyget fick vid grundstötningen en del bräckor i bottnen. Mitt hierta fick en bräcka / Uppå sitt hårda skal. Kolmodin QvSp. 2: 134 (1750). Grenar af större tyngd, som .. kunna föranleda någon bräcka inåt stammen då de nedsågas. Björkman Skogssk. 256 (1868). Agitationen mot den s. k. annexionsfreden blef (i Tyskland under världskriget) den första bräckan i borgfredens mur. 2NF 30: 692 (1920).
2) (starkt hvard.) till BRÄCKA, v.1 II 2: stukning, (af)snoppning; vanl. i uttr. få bräckan l. ge (ngn) bräckan, bli ”bräckt” resp. ”bräcka” ngn. De’ här va’ allt en bra bräcka för honom! Därmed ansåg Sven, att bröderna hade fått bräckan. Geijerstam Lillebr. 122 (1900). (Vi skall) ge de radikala bladen bräckan. Hellström Kusk. 202 (1910).
B: BRÄCKE-VÄXT, se A.
Spalt B 4445 band 5, 1924