| Publicerad 1924 | Lämna synpunkter |
BRÄCKLIG bräk3lig2, adj. -are. adv. -T.
1) i eg. bem.: som lätt brister l. bräckes l. går sönder l. krossas; svag, icke hållfast; stundom: skranglig, rankig, klen, spenslig; i sht förr äfv. (med närmare anslutning till BRÄCKA, v.1 II 1 a): som lätt låter bryta sig, skör, spröd. Bräcklig som glas. Bräcklig som ett korthus. Bräckliga möbler. En bräcklig farkost. Den bräckliga tornspiran vacklade i stormen. Linc. (1640). Berget .. spricker (gm sprängningen) och blir breckligt. Hiärne Berghl. 440 (1687; möjl.: sprickigt). Isen war myckett brecklig. KKD 1: 346 (1709). Brast ej som dvergsnät min bräckliga sköld? Wallin Vitt. 2: 110 (1821). En del pilarter hafva mycket bräckliga grenar. NF 14: 397 (1890).
2) bildl.: svag, skröplig; vacklande; som icke är att lita på l. hålla sig till; obeständig; förgänglig. En bräcklig grund att bygga (sina slutsatser, sitt hopp osv.) på. Ett bräckligt stöd (för ett påstående o. d.). Bräckliga förhoppningar. Chesnechopherus Skäl F 3 b (i handl. fr. 1586). Den största lycka är bräckelig som et glas. Dalin Vitt. 5: 512 (1754). Bräcklig blir den dygd, som farhågan bereder. Wallin Vitt. 1: 18 (1805). (Den polska) adelshären (var) ett bräckligt försvar mot den yttre fienden. Hjärne K12 129 (1902). — särsk.
a) om person l. om ngns kropp l. lem(mar) o. d. l. om hälsa l. krafter o. d.: svag (till hälsan), skröplig, ömtålig; om hälsa äfv.: vacklande; förr äfv. (med anslutning till BRÄCK 4): behäftad med fel l. lyte l. skada; sjuk, lytt. Hans hälsa hade länge varit mycket bräcklig. En bräcklig gubbe. GR 18: 223 (1547). I laghen (var det) förbudit .. nogot siukt eller bräckligit offra. PErici Musæus 4: 51 a (1582). Bräcklige gå, de döde upstå, de siuklige botas. Nicander Minn. 6 (1769). I den bräckliga kroppen lefde ännu frisk själskraft och rådighet. Kolmodin Liv. 3: 120 (1832).
b) (numera bl. i högre stil, föga br.) i fråga om moraliska förh.: skröplig, svag; ofullkomlig; syndfull. Wij see them wara syndare och bräkeligha. OPetri 1Post. 27 a (1528). Gud! hvad mäktar jag, / Så oren och så bräcklig? Ps. 1819, 199: 3. Frestelser till hårdhjertenhet .. besegra (lätt) den bräckliga menniskonaturen. Callerholm Stowe 15 (1852).
1) till 1. Linc. (1640). Qvicksilfverbarometerns bräcklighet. Fock 1Fys. 146 (1859). jfr KALL-BRÄCKLIGHET.
2) till 2: svaghet, skröplighet; obeständighet, förgänglighet; förr äfv. (med anslutning till BRÄCK 4 o. 5): brist, fel; skada, fördärf. Bräckligheten af all jordisk lycka. Swadane wille oc bräcklighet som i manghe motte är upkommen aff the tryckte böker. HSH 16: 28 (1526). Bräckligheterna hos sjelfva konstitutionen. Estlander KonstH 22 (1867). All mänsklig ting är bräcklighet. Karlfeldt FridLustg. 138 (1901). särsk.
a) till 2 a: svaghet, skröplighet, ömtålighet, svag l. vacklande hälsa; i sht förr äfv. (mest i pl.) konkretare: krämpa, åkomma, sjukdom. Ålderdomens bräcklighet. BOlavi 1 a (1578). Menniskiones Lekamen .. är .. Mångehanda Bräckligheter vnderkastadt. L. Paulinus Gothus Pest. 65 b (1623). Utan lyten, fel och bräckligheter. TjReglArm. 1889, s. 215. jfr KROPPS-, ÅLDERDOMS-BRÄCKLIGHET.
b) (numera bl. i högre stil, föga br.) till 2 b: (moralisk) skröplighet l. svaghet; ofullkomlighet; syndfullhet. The Helighas godha gerningar äro .. medh mongehanda bräckligheter befleckiade. L. Paulinus Gothus ThesCat. 124 (1631). Fysiska och moraliska bräckligheter. Bergstedt Clément 112 (1868). —
BRÄCKLING, m. (†) till 2 a: bräcklig person; sjukling. Haartman Sjukd. 111 (1765). En gammal bräckling. Kellgren BrefClewb. XIX (1782; bildl.).
Spalt B 4450 band 5, 1924