INKOMMOD, adj. -are.
Etymologi
[jfr t. inkommod, ä. eng. incommode; av fr. incommode, av lat. incommodus, av in- (se IN-, pref.2) o. commodus, bekväm (se KOMMOD, adj.). — Jfr INKOMMODERA]
(†) om sak: obekväm, olämplig, oläglig; om person: svår l. obehaglig att ha att göra med, besvärlig, odräglig. De små öfverheterne ä stunnom incommodare och bry en mer, än den stora gör. Ekeblad Bref 2: 298 (1662). Spegel Dagb. 28 (1680). Een annan kammar, som är något incommodare och mörkare. KKD 5: 187 (1710). NoraskogArk. 6: 61 (1768; om person). WoJ (1891).
Avledn.: INKOMMODITET, r. l. f. (-te c. 1715. -tet 1614—1911) [jfr t. inkommodität, eng. incommodity, fr. incommodité, lat. incommoditas] (†) (ngt som vållar) besvär l. omak l. olägenhet l. svårighet; nackdel; opasslighet, krämpa. RA II. 1: 355 (1614). Förty jag har intet varit wthe på några dagar aff en incommoditet, jag har fått i låret. Ekeblad Bref 1: 188 (1652; rättat efter hskr.). Swedenborg RebNat. 1: 300 (1720). (Lapparna) sitta med benen i kors, dett en anor eij länge skulle giöra utan möda och incomoditet. Linné Skr. 5: 121 (1732). Dalin Arg. 1: 280 (1733, 1754). SvTMusF 1922, s. 42 (1780). LoW (1911).
Spalt I 583 band 12, 1933
Webbansvarig
admin_saob@svenskaakademien.se
