Publicerad 1937   Lämna synpunkter
KOMMOD komω4d, adj. -are (HSH 6: 163 (1658), Cannelin (1921)); n. (†) = (GFGyllenborg Vitt. 3: 297 (1773, 1797)) l. -odt (VDAkt. 1674, nr 577, Lanærus Försök 34 (1788)). adv. (†) = (SvBrIt. 1: 51 (c. 1700), Linné Skr. 5: 121 (1732)).
Ordformer
(förr äv. skrivet com(m)-. komod (c-) 17321814. kommod (c-) 1646 osv. commode 17291831)
Etymologi
[jfr t. kommod, eng. commode, adj.; av fr. commode, adj., av lat. commodus, eg.: som har det rätta måttet, fullgod, tjänlig, fördelaktig, bekväm, till com (se KON-) o. modus, mått (se MODUS); jfr KOMMOD, sbst.]
(numera knappast br.) — jfr INKOMMOD.
1) om sak: tjänlig, lämplig, passande, som icke erbjuder svårigheter, bekväm (se d. o. 3). RP 11: 479 (1646). Mycket när och Commod väg till kyrckian. VDAkt. 1736, nr 275. Sundén (1886).
2) om person: som skyr besvär l. ansträngning, maklig, bekväm (se d. o. 5). Linné Bref I. 1: 309 (1731). Den, som äffter långt och tröttsamt arbete ifrån unga åhren äntel. kommit i ro, giör han sig då commod, dör han straxt. Dens. Diet. 1: 55 (c. 1750). Han hade ”på sednare tider blifvit något commod”. HMMelin (1845) hos Algård Thomander 98. Östergren (1930).

 

Spalt K 2013 band 14, 1937

Webbansvarig