Publicerad 1945   Lämna synpunkter
MODUS mω4dus, r. l. m. (Molander Förespel 32 (1753) osv.) l. (i bet. 3 numera vanl.) n. (Sundén (1887) osv.); i best. anv. utan slutartikel ((†) moden Envallsson 194 (1802)); pl. = l. modi mω4di (Envallsson 194 (1802) osv.) ((†) moder (äv. att hänföra till sg. mod) Borelius Sacy 87 (1806), Moberg Gr. 237 (1815)); förr äv. MOD, sbst.4, r. l. m.; pl. -er (se ovan).
Ordformer
(mod 1795—1847. modus 1636 osv.)
Etymologi
[jfr t. modus; av lat. modus, m., mått, sätt. — Jfr MOD, sbst.3, MODELL, MODERERA, MODERN, MODEST, MODIFIERA, MODUL samt KOMMOD, adj.]
1) (numera bl. ngn gg arkaiserande; se dock slutet) sätt, tillvägagångssätt. Uthi hvar sticht är een serdeles form och modus till att informera ungdomen. RP 6: 331 (1636). Somliga (professorer) ansågo svårt att finna den rätta modus för dessa (hemliga omröstningar). Annerstedt UUH II. 2: 4 (1909). — särsk. (fullt br.) filos. om den särskilda form vari en substans l. egenskap l. ett handlande framträder i ett konkret fall; (ngts) uppenbarelseform (med hos olika filosofer skiftande innebörd). Björkegren (1786; under mode). Enskillda känslan är blott en modus af grundkänslan. Höijer 3: 245 (c. 1810). Rein Psyk. 1: 179 (1876).
2) log. modalitet (se d. o. 1). NF (1887).
3) språkv. formkategori hos verbet som uttrycker den talandes l. skrivandes sätt att betrakta det utsagda resp. skrivna (t. ex. ss. värkligt, möjligt, tänkt, önskat, befallt); (verbets) utsägesätt. Molander Förespel 31 (1753). Verba (i språket på Tahiti ha) endast en Modus. Fréville Söderh. 1: 269 (1776). Infinitiven kan i vissa talesätt brukas i st. f. Finit Mod. Moberg Gr. 263 (1815). Beckman SvSpr. 97 (1904).
4) jur. bestämmelse (rörande gåva, testamente o. d.) angående gåvans osv. ändamål l. användningssätt, ändamålsbestämmelse. 2NF (1912). Reuterskiöld Grundlag. 531 (1925).
5) (†) mus. tonart. Björkegren (1786; under mode). Envallsson (1802).
Anm. Ss. beteckning för anordning som provisoriskt l. hjälpligt reglerar svåra l. invecklade förhållanden användes det nylat. uttr. modus vivendi, r. l. n. (eg.: sätt att leva). HLittSt. 3: 181 (1882). SvD(B) 1943, nr 302, s. 4. Fredborg Stålv. 49 (1943). I fackspr. användes äv. ssgn modus vivendi-avtal, avtal om provisorisk reglering. Upsala(A) 1924, nr 249, s. 4.
Ssgr: (3) MODUS-BÖJNING. språkv. om verbböjning som uttrycker modus. Noreen VS 5: 131 (1906). —
(3) -FORM; pl. -er. språkv. om verbform som uttrycker visst modus. Svedbom Satsl. 6 (1843). —
(4) -FÖRESKRIFT~102. jur. föreskrift om l. med ändamålsbestämmelse vid gåva l. testamente. 2NF 18: 788 (1912). —
-LÄRA, r. l. f. särsk. språkv. till 3.

 

Spalt M 1260 band 17, 1945

Webbansvarig