Publicerad 1945   Lämna synpunkter
MODEST mωdäs4t l. mo- l. må-, adj. -are. n. o. adv. =. Anm. Förr användes äv. den lat. adv.-formen modeste. Schück VittA 4: 187 (i handl. fr. 1696).
Ordformer
(modest 1638 (: modestare, komp.), 1641 osv. modeste 1800—1809)
Etymologi
[jfr t. o. eng. modest; av fr. modeste, av lat. modestus, till stammen i moderari (se MODERERA)]
blygsam, försynt; anspråkslös; om person l. sak. Han var mycket modest i sina anspråk. Ett modest svar. OxBr. 3: 504 (1638). Jag svarar, som jag bör, modest, men qvickt och roligt. Leopold 1: 280 (1808, 1814). (Han) var .. icke modest, utan skröt gerna af sin bragd. Oscar II 3: 272 (1889). (Han) tillfogade en artig, modest ursäkt att han dröjt. Karlgren KinNov. 39 (1921). — jfr IMMODEST.
Avledn.: MODESTHET, r. l. f. Östergren (1932).

 

Spalt M 1253 band 17, 1945

Webbansvarig