| Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
INKOMPETENT in1kompetän4t, äv. iŋ1-, l. 01—, adj. -are; n. o. adv. =.
1) (†) som icke passar samman (med ngt) l. som icke vederbör, opassande, olämplig, otillbörlig. Cavallin Herdam. 5: 407 (cit. fr. 1706). Secreterarens .. swåra beskyllning och klagoskrifft ..; hwilken då man nogare påseer, är mächta incompetent, sällsam och obefogad. VDAkt. 1711, nr 257. FinKyrkohSP 3: 34 (1751).
2) som saknar erforderliga kvalifikationer l. erforderlig förmåga l. behörighet l. befogenhet, icke behörig l. kvalificerad; stundom i överförd anv.: som är en följd av l. har sin grund i vederbörandes saknad av erforderliga kvalifikationer l. erforderlig förmåga. Swedberg Schibb. 277 (1716). Frey 1849, s. 273. Undervisning, som .. ofta blir meddelad af inkompetenta personer. SvFlicksk. 8 (1888). De Geer Minn. 1: 242 (1892). Ingen del av Italien led (i midten av 1800-t.) mer under inkompetent förvaltning (än kyrkostaten). SvD(A) 1929, nr 331, s. 4. Därs. 1931, nr 230, s. 3. — särsk.
a) som icke styrkt sin behörighet till viss(t) befattning l. ämbete. DA 1771, nr 69, s. 1. (Han) förklarades .. inkompetent (till adjunkturen), emedan han ej ännu fyllt 30 år. Billing i 3SAH 15: 23 (1900).
b) (numera föga br.) jur. om domstol l. domare: icke behörig att upptaga l. handlägga visst mål. RP 10: 595 (1644). Om icke thenna saken utan reflexion på Härads-Domen, som uti et incompetent foro är fallen, må .. remitteras til wederbörande Bergstingsrätt. Bergv. 1: 582 (1711).
Spalt I 584 band 12, 1933