| Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
INNERLIG in3erlig2, adj. -are ((†) superl. -st Schroderus Os. 1: 17 (1635), Lucidor (SVS) 312 (1673)). adv. = (†, Fosz 382 (1621), Ps. 1819, 460: 1), -A (†, OPetri MenFall L 3 b (1526), HA 7: 174 (1790)), -EN (G1R 27: 213 (1557) osv.), -T (Lind (1738) osv.).
1) (†) befintlig l. belägen i det inre av ngn l. ngt, inre; invärtes; invändig. Palmchron SundhSp. 392 (1642). Magens innerlige Bölder. Lindh Huuszapot. 133 (1675). Innerligen uti hufwudet har han ibland hafft wärck. HdlCollMed. 1/12 1699. Watnet .. suger och drager .. til sigh vthur jorden desz innerliga fetma. Hiärne 2Anl. 272 (1706). Sahlstedt Obs. 44 (1773). Livijn 1: 349 (1824). — särsk.
a) i överförd anv., om medicin: avsedd för invärtes bruk. Förhöls honom det han inga innerliga Medicamenter skulle ingifwa. CollMedP 1671, s. 2. Därs. 1683, s. 35.
b) bildl. — särsk.
α) som har avseende på l. finnes i ngns inre l. sinne (jfr 4). Ath .. (Kristus’) bittra pina och dödh må warda innerligha scriffwen j wort hierta. OPetri MenFall L 3 b (1526). Jag bäfvade innerligen. Dalin Arg. 2: 173 (1734, 1754). Jag är .. arbetsam af nödvändighet, men lat .. af egen innerlig böjelse. Pilgren FigBröll. 137 (1785). All kunskapsväxt som saknar saften af denna tro (på sanningen), om äfven utvärtes prunkande, är innerligt sjuk till döden. Geijer I. 4: 315 (1838). Bremer Fad. 199 (1858).
β) om beskaffenhet, värde o. d.: som ngt har i sig själv; inre. Stiernman Com. 6: 282 (1716). Liffländsk ritorr spannemål, hvilken till sin innerliga godhet är långt bättre än den pommerska. 2RA 3: 143 (1731). Innerligt värde är det som et Mynt i sig sjelf äger, .. och sådant beror på dess skrot och korn. Zettersten AnmMynt 46 (1771). Boëthius Kant 81 (1797).
2) (†) som gäller l. har avseende på förhållandena inom en sluten krets l. ett land l. folk: inre; inbördes. Ett innerligt krijgh. AOxenstierna (1633) i HSH 25: 189. Danmarks innerliga tillstånd. 2RA 1: 301 (1723). Höpken 2: 63 (1746).
3) (†) uttryckande ett reciprokt förhållande: som två l. flera personer hava sinsemellan, ömsesidig, inbördes. Icke haffuer .. (Sören Norby) saa stelth sygh emott ko: ma:t tiill swerge .. At ko: ma:t .. schulle behöffwe At haffue mett honum noghen innerligh handell. G1R 3: 203 (1526).
4) om känsla o. d.: som kännes i l. kommer från ngns inre, som går från hjärtat, hjärtlig; djup(t känd); varm; uppriktig; stark; om yttrande o. d.: som ger uttryck åt dylika känslor; ss. adv.: av hjärtat, av hela sin själ. Innerlig kärlek, vänskap, glädje, tacksamhet, övertygelse. Innerlig sorg, skräck, leda. Innerligt hat, förakt. Ett innerligt tack. En innerlig bön, önskan, längtan. Ett innerligt begär. Wor gudz innerligha barmhertugheet. Luk. 1: 78 (NT 1526). Wij (måste) medh suckan och änxlan ååstunda thet wij bidhiom om, annars är bönen icke innerlighen och gåår icke aff hiertat. OPetri MenFall H 3 a (1526). The .. takkadhe Gudh så innerliga. Bureus Suml. 39 (c. 1600). En sann hiertelig och innerlig Förtröstan. Ekman Siönödzl. 32 (1680). Så at jag intet innerligare önskade, än at (osv.). Humbla Landcr. 34 (1740). Det Lejon (dvs. den tappre konung), för hvilket han bar en innerlig fasa. Mörk Ad. 1: 139 (1743). Det innerliga deltagandet. Hallström Händ. 203 (1927).
5) (vard.) i allmännare anv. av 4, ss. förstärkningsord: ofantlig, oerhörd; oftast ss. adv.: ofantligt; ”ordentligt”, ”rysligt”. Det var en innerlig välgärning. Innerligt vacker, hygglig. Det gör honom så innerligt l. innerligen godt. Var så innerligen snäll l. vänlig och hjälp mig! Ja, så innerligt gärna. Det behövs så innerligen väl. Det var då för innerligt l. innerligen väl. Då man i början med vatten sig nöjde, / Drack man så sällan och innerlig smått. Lenngren (SVS) 2: 309 (1794). Ett innerligt skönt väder är det i dag. Nilsson Dagb. 134 (1816, 1879). Den beskedeliga Gästgifverskan tyckes mena så innerligen väl, då hon bjuder sin välfägnad. Zetterstedt SvLappm. 1: 72 (1822). Publiken har innerligt rätt, i mitt tycke. FWulff i ForhNordFilologmøde 1892, s. 172. (Daniel) tog sig .. innerligt obetydlig ut vid hans sida. Söderhjelm Brytn. 5 (1901). — särsk. (tillf.) närmande sig bet.: evinnerlig (se d. o. 1 d). Mamma och Skarpmesser pina ihjel mig med sitt innerliga kex. Wetterbergh Penning. 206 (1847).
6) om umgänge, förbindelse, förbund o. d.: som beror på l. präglas av innerliga o. uppriktiga känslor; intim, förtrolig. Til then rätta innerligha och hierteliga vmgängelsen ifrån Werlden til Gudh (har Kristus kallat oss). Muræus Arndt 1: 30 (1647). Denna oenighet (mellan asar o. vaner) efterföljdes af ett innerligt fredsförbund. Wisén Oden 36 (1873). Förhållandet till Frankrike syntes vara lika innerligt som förut. Odhner i 3SAH 6: 108 (1891). — särsk. i utvidgad l. överförd anv.
a) (numera föga br.) om person: med vilken man är förenad gm innerlig vänskap, intim, förtrolig, nära; i sådana uttr. som ngns innerlige vän o. d. Nordforss (1805). (Abbot Gerhard) begrofs jemte Dn. Humbert och Dn. Bened Nanus, sina innerliga vänner. SvBL 4: 226 (1862).
b) om förbindelse l. samband l. sammanhang o. d. mellan saker l. förhållanden: nära, intim. QLm. I. 1: 62 (1833). Vår verld är en motsatsernas .. verld, der .. det goda och det onda ofta så innerligt med hvarandra flätas tillhopa, att (osv.). Wikner Lifsfr. 1: 4 (1864). Man ansåg .. samverkan mellan skärgårdsflottan och krigshären böra vara så innerlig, .. att (osv.). Malmström Hist. 3: 268 (1870). Läkarens .. studium blir som förr vetenskap och konstfärdighet i den innerligaste förening. Samtiden 1872, s. 214. 2LUÅ I. 14: nr 14, s. 12 (1918).
c) (föga br.) om kännedom, bekantskap o. d.: nära, intim, ingående. Man skall alltid hafva svårt att, utan en innerlig kännedom af den tidens alla förhållanden, fälla .. en dom, som vore ofelbart rättvis. Järta 1: 371 (1836). Bååth Allf. 65 (1884).
7) om person l. sinne o. d. (jfr 6 a).
a) (†) inåtriktad; andäktig, from. Preutz Kempis 136 (1675). Wandra för Gudh, och icke wara med någon vthwärtes Begärelse bekaijat, thet är en innerligh Menniskios Tilstånd. Därs. 154.
b) som har ett varmt o. hängivet hjärta, fylld av hjärtevärme o. hängivenhet, hjärtevarm, hjärtlig; hängiven; äv. i överförd anv., om sinne l. om handling, yttrande o. d.: som vittnar om dessa egenskaper. Christus vill icke hafwa mong oord vtan itt innerlighit hierta. OPetri MenFall F 8 a (1526). Den innerlige natursångaren (dvs. Franzén). Wirsén i 3SAH 2: 171 (1887). Under året 1770 blir tonen i Scheffers bref till kronprinsen allt varmare och innerligare. Odhner Därs. 6: 68 (1891). (Skaldens) stämma .. har haft en ren och innerlig klang. ST(A) 1930, nr 128, s. 4.
1) (†) till 1: (ngts l. ngns) inre; innersta väsen. Denna reproduktion, detta framkallande af bilderna utur Jagets innerlighet. Trana Psych. 2: 43 (1847). Ljunggren Est. 1: 152 (1856).
3) (mindre br.) till 6. Språkets magiska samband har mer inflytelse än man vanligtvis tror, på innerligheten af denna medborgerliga förening. Atterbom i Phosph. 1810, s. 43.
4) till 7 b. Det nordiska sinnets djupa innerlighet. NF 2: 527 (1877). Den tyska innerligheten. Hellström Lekh. 278 (1927).
Spalt I 696 band 12, 1933