| Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
INSOLVENT in1solvän4t, adj. -are; n. o. adv. =.
i sht jur. som är oförmögen att fullgöra förfallna betalningar vid förfallotiden (av brist på likvida medel, även om tillgångarna äro tillräckliga att fullt täcka skulderna l. överstiga dessa). Om tå nu Acceptanten skyldig är at betala, och finnes i så måtto insolvent, så declareras han banckerout. Risingh KiöpH 60 (1669). Fliesberg HbKöpm. 2: 211 (1900). bildl. Sedan hon (dvs. filosofien) blifvit insolvent och insett omöjligheten att ur sig ensamt förklara det gudomliga. Geijer I. 5: 290 (1820). Tegnér (WB) 7: 324 (1832).
Spalt I 833 band 12, 1933