| Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
INTERJEKTION in1terjäkʃω4n l. -jek-, r. (l. f.) ((†) m. Weste (1807)); best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er. Anm. I bet. 2 användes i ä. tid den lat. formen interjectio med lat. böjning. Tiällmann Gr. 229 (1696: Jnterjectiones, pl.). Collnér Försök 118 (1812).
1) [jfr motsv. anv. i eng.] (i sht i vitter stil) utrop varmed man (oreflekterat) ger sin mening l. sin sinnesstämning o. d. till känna (numera ofta uppfattat ss. en bildl. anv. av 2); ofta eufemistiskt för: svordom. Pöfvelen gör narrachtige interjectioner. Felde TySpr. 54 (1734). (A. N. Sundberg) lät undfalla sig en rätt hörbar ”interjektion” af det slag, som redan i ”Svensk Kyrkotidnings” tid ådragit honom så bittra förkastelsedomar. Wieselgren Bild. 127 (1889). Ett .. underhållande framställningssätt, som .. ej försmådde kryddan af en eller annan kraftig interjektion. HNehrman i 3SAH 16: 357 (1902). TurÅ 1914, s. 160.
2) språkv. oböjlig(t) ord l. ordliknande ljud l. ljudförbindelse av känslo-, föreställnings- l. viljebetonad art (”impulsion”, ”imitation”, ”imperation”) som intager en fristående ställning till närstående l. omslutande satser (dvs. bildar egen sats), utropsord. Trendelenburg GrSpr. 191 (1801). Interjektioner äro korta uttryck af känslor. Moberg Gr. 45 (1815). Beckman SvSpr. 181 (1904). De s. k. interjektionerna, hvilka kallas så, emedan de ofta inslungas midt i och sålunda vålla afbrott uti det för öfrigt kommunikativa sammanhanget. Noreen VS 5: 93 (1904). jfr Ideforss PrimInterj. 1: 1 ff. (1928). — särsk. bildl.; jfr 1. Bönen är till sin natur en religiös interjektion, hon är känslans Lapidarstyl. Tegnér (WB) 8: 112 (1836). De Geer Hjertkl. 88 (1841).
Spalt I 991 band 13, 1933