| Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
IROKES ir1oke4s l. i1r-, l. -å- l. -ω-, m.||ig.; best. -en; pl. -er; förr äv. IROKESARE, m.||ig.; pl. =.
1) benämning på individ tillhörande ett av ursprungligen fem (sedermera sex) stammar bestående indianförbund vars medlemmar förr voro utbredda över stora delar av östra Nordamerika o. vars ättlingar ännu leva kvar i reservationer i staten New York o. i Kanada. Thorild 3: 149 (1791). (Till de amerikanska folkstammarna höra:) Tscherokeser, Chippeways, Irokeser, Huroner. Retzius EtnolSkr. 54 (1844). Ymer 1923, s. 323.
2) [jfr motsv. anv. i fr.] (numera knappast br.) i bildl. anv.: vilde, barbar; jfr HOTTENTOTT slutet. Karlarne äro Barbarer och Irokeser och Nyaseeländare och jag hatar hela könet. Altén Misst. 35 (1797). Sen har det varit mordbrännare, stråtröfvare och Iroqueser, som härjat för härjas skull. Strindberg SvÖ 3: 372 (1890; i fråga om 30-åriga kriget efter G. II A:s död).
2) [jfr fr. iroquois, adj., i motsv. anv.] (†) till 2: grym, barbarisk. Efter sådane Irokesiske bedrifter. 2VittAH 4: 29 (1788, 1795; om ogärningar mot befolkningen i Livland o. Estland).
Spalt I 1152 band 13, 1933