Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
IRREGULARITET ir1egɯlar1ite4t l. 01—, l. -gul-, r. l. f.; best. -en; pl. (i konkretare anv.) -er.
1) (numera föga br.) egenskap(en) l. förhållande(t) att vara irreguljär l. oregelbunden, oregelbundenhet, oregelmässighet, anomali; äv. konkretare: oregelbunden form o. d. Den skadelige confusion och oredo, som förmedelst Myntewäsendets irregularitet och owiszheet, dagh ifrån dagh förökas. Stiernman Com. 3: 339 (1665). Spisarne böra ingalunda förorsaka någon irregularitet utan på taket. König Mec. 88 (1752). Wetterstedt (uppbar) .. af Barthelemy-fonden .. 8.000 Rdr … För att afskaffa denna ”irregularitet” beslöto Ständerna löneförhöjningar. Liljecrona RiksdKul. 477 (1841). BonnierKL (1924). — särsk. språkv. avvikelse l. undantag från normal böjning l. från en grammatisk regel. Heldmann TySpr. 57 (1726). (De verb) som äro enstafviga Ord och hafva någon irregularitæt. Giese Sprachm. 1—3: 280 (1730). Suomi 1841, 4: 29.
2) i fråga om förh. inom den katolska kyrkan: omständighet l. egenskap till följd varav en person anses förhindrad att mottaga viss prästerlig grad l. (om han redan gjort detta) att utöva vissa prästerliga funktioner. Ärke-Biskopens (Jöns Bengtssons) Böneskrift, hvaruti han anhåller om Påfvelig nåd och tilgift, för den Irregularitet han ådragit sig genom deltagande uti kriget emot Konungen (dvs. Karl Knutsson). Lagerbring 1Hist. 4: 520 (1783).
Spalt I 1163 band 13, 1933