Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
IRREGULJÄR ir1eguljä4r l. 01—, l. -æ4r, äv. IRREGULIÄR ir1egul1iä4r l. 010—, l. -æ4r, förr äv. IRREGULAR l. IRREGULÄR, adj. -are ((†) superl. pl. -esta NorrlS 1: 54 (c. 1770)). adv. -T.
(i sht i fackspr.)
1) som icke följer ngn viss regel l. som i ngt avseende avviker från vad som är regel l. normalt, oregelbunden, oregelmässig. Sedermera äro små hus eller Back-Stugor bygda, efter handena, men irregulera satta. Broman Glys. 1: 129 (c. 1741). Vid tandombytet (hos barn) inställa sig ofta reguliera eller irreguliera frossor. TLäk. 1835, s. 416. Stenfelt Skepp. 46 (1903). — särsk.
a) (numera föga br.) språkv. som icke överensstämmer med den i visst fall normala l. vanliga böjningen l. med viss grammatisk regel, oregelbunden. Scherping Nyck. 34 (1730, 1754). Följande Adjektiver hafva irregulära Komparativer och Superlativer. Lindströmer ItGr. 34 (1803). Irreguliera verb. Ekbohrn (1904).
b) mil. om truppstyrka: som i fråga om organisation, utrustning m. m. avviker från ifrågavarande stats lagenligt organiserade, reguljära krigsmakt. Irreguljära trupper. PT 1758, nr 70, s. 1. Schybergson FinlH 2: 25 (1889). 3NF (1929).
2) som har oregelbunden l. osymmetrisk form. Rålamb 4: 106 (1690). Torget (i Ferrara är) irreguliert. SvBrIt. 1: 77 (c. 1700). (Vanås slotts) irreguliära fasader. De Geer Minn. 1: 84 (1892). — särsk.
a) geom. om rätlinig figur: vars sidor o. vinklar icke alla äro sinsemellan lika, oliksidig o. olikvinklig. Wärnskiöld Fortif. B 2 b (1673). Mellberg Bergroth 54 (1885).
b) bot. om blomma: vars hylleblad, stundom äv. ståndare o. pistiller äro ojämnt fördelade l. av olika form; oregelbunden. PArtedi (1729) hos Lönnberg Artedi 49. Agardh Vextsyst. 86 (1858).
Spalt I 1163 band 13, 1933