| Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
IRRIG ir3ig2, adj.2 -are. adv. -T.
a) (numera knappast br.) om väg l. stig o. d.: som leder vilse, villsam; äv. bildl. Ungius Phil. A 4 b (1663). Kärlekens irriga stigar. Thorild 1: 99 (c. 1780). (Skogen är) full med irriga obanade vägar. Bremer Brev 1: 7 (1821). Östergren (1929; angivet ss. sällsynt).
b) (†) i uttr. irrig(a) ränk(er), ränker med syfte att vilseleda. Ungius Phil. B 1 a (1663). Iag har med .. / .. irrig Ränk / .. brutit mot den stränga Herrans Lag. Warnmark UtvSiälGlädie B 1 a (1686).
a) (†) om person, sinne o. d.: som gör sig skyldig till villfarelse l. misstag, villfarande; stundom: irrlärig. Den stora irrige swärmanden, som intog qwinfolken .. med det förmente trollwäsendet. Hiärne 2Anl. 121 (1702). Den irrige Kättaren. Möller Kyrkoh. IV (1774). Lanærus Försök 107 (1788).
b) (numera bl. ngn gg med ålderdomlig anstrykning) om begrepp, åsikt, lära o. d.: felaktig, oriktig, falsk; stundom: irrlärig. OMartini Bew. F 4 a (1604). De, som irriga meningar i religionen hysa. SynodA 1: 351 (1740). Irriga begrepp om treenigheten. Geijer I. 5: 325 (1821). Vederlägga de många irriga föreställningar .., som framträdt under agitationen mot riksbankslagen. SD 1900, nr 107, s. 3. Östergren (1929; angivet ss. sällsynt).
a) som irrar hit o. dit, (kring)irrande; äv. bildl. Palmfelt Ecl. 25 (1740). Ack, dessa synder, genom hvilka vårt lif är ett kaos af plågor, vårt förstånd ett irrigt bloss. Thorild (Hans.) 1: 133 (1786). En blomstrande dal, vattnad af tonfulla / Bäckars irriga lopp. Stagnelius (SVS) 1: 248 (1813). Levertin Magistr. 71 (1900; i pastisch).
b) förvirrad, virrig, oredig. Irrige Hiernhwärf (dvs. hugskott). Stiernhielm Herc. 398 (1658, 1668). Irrig som en sinnessjuk. Sehlstedt 1: 94 (1844, 1861).
4) (†) motsv. IRRA, v.2 4: yr (i huvudet). Han blef liksom irrig och vimlande i hufvudet. VetAH 1775, s. 178.
1) (numera knappast br.) till 2: misstag, villfarelse; särsk. i fråga om religionen. L. Paulinus Gothus Ratio 45 (1617). Kätterske irrigheter. Dens. MonPac. 57 (1628). Hennes (dvs. en separatistisk kvinnas) tillstånd och irrighet (vore) mera .. att beklaga, än att det .. torde kunna genom bestraffning rättas. KyrkohÅ 1901, s. 156 (1760). BEMalmström 4: 333 (c. 1860). Östergren (1929; angivet ss. sällsynt).
2) (†) till 3 b: virrighet, förvirring, oreda. Några få ordh, medh sådan irrighet ihoopsatte, att intet hengde vedh hvart annat. UHiärne Vitt. 51 (1668).
Spalt I 1166 band 13, 1933