Publicerad 1933   Lämna synpunkter
IRRIG, adj.1
Etymologi
[jfr ä. d. irrig, mnt. errich; avledn. till IRRA, v.1]
(†) omstridd, tvistig. G1R 16: 578 (1544). De twistige och irrige saaker, som äre .. nu emillan Swerige och Pohland. RA II. 1: 377 (1614).
Avledn.: IRRIGHET, sbst.1 (sbst.2 se IRRIG, adj.2 avledn.), f. (†) stridighet, tvist. VDBötB 1644, s. 369. At icke någon irrigheet eller Jllwillia Presterna eller församblingen emillan vpwäxa motte. VDAkt. 1652, nr 96. Djurberg AnatSöderm. 67 (cit. fr. 1698).

 

Spalt I 1166 band 13, 1933

Webbansvarig