Publicerad 1933   Lämna synpunkter
IRRA, v.1 -ade. vbalsbst. -ING (se IRRING, sbst.1).
Etymologi
[sv. dial. (Finl.) irra, (upp)reta; jfr nor. irra, ä. d. irre med samma bet.; av mnt. irren, göra vred, till fsax. irre, vred; jfr feng. iersian, eorsian, göra vred, vredgas, till ierre, eorre, vred; jfr äv. sanskr. irasyáti, vredgas. — Jfr IRRIG, adj.1, ävensom ARRA, ÄRRA, (upp)reta]
(†) ägga till vrede; reta upp; reta; irritera; äv. refl.: bliva uppretad l. förargad (över ngt) l. irriterad (av ngt). Den Staternes (dvs. Hollands) resolution .. som Kongl. M:tt hafuer irrat sig öfver. AOxenstierna 2: 407 (1620). Ifrån Stockholm skrifwes mycket sqwaller Det synes irra grefwen. Hermelin BrBarck 80 (1705). Dalin Arg. 2: nr 17, s. 8 (1734).

 

Spalt I 1155 band 13, 1933

Webbansvarig