irring | SAOB

Publicerad 1933

IRRING, sbst.1, r. l. f.; pl. -ar.

Etymologi

[jfr d. irring, mnt. erringe, t. irrung; vbalsbst. till IRRA, v.1]

(†) tvist, stridighet, misshällighet. G1R 21: 120 (1550). Then twist och irring som war them emillen vm en summe p[en]n[inge]r. SthmTb. 30/1 1576. VDAkt. 1690, nr 386. Eberhardt AllmH 4: 230 (1781).

Spalt I 1168 band 13, 1933

Webbansvarig