Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
IRRITATION ir1itatʃω4n l. 01—, l. -aʃ-, r. (l. f.); best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. (i bet. 2) -er.
vbalsbst. till IRRITERA.
1) motsv. IRRITERA 2; särsk.: uppretad l. upphetsad l. nervöst orolig sinnesstämning. Andersson (1845). Bolin Statsl. 1: 191 (1869). En evig irritation gentemot hela livet. Koch Estaunié MännV 195 (1925). Regeringens minoritetsställning har skapat irritation i alla politiska läger. SvTidskr. 1931, s. 368. En uppriktig önskan att utan onödig irritation nå samförstånd (vid förhandlingarna). DN(A) 1932, nr 331, s. 2.
2) i sht fysiol. motsv. IRRITERA 3: handling(en) att påvärka organism, vävnad, cell o. d., så att den bringas att reagera, retning; särsk. om stark (onormal) retning, som framkallar obehagliga effekter l. sjukdomssymtom; äv. konkretare: förnimmelse av retning o. d. Westerdahl Häls. 96 (1764). De allra flesta .. kroppens och dess delars rörelser hafva .. till orsak ett inflytande — ”retning” (irritation). Lovén Huxley 148 (1871). Sveda och irritation i huden. SvD(B) 1927, nr 183, s. 12. — jfr SPINAL-IRRITATION.
Spalt I 1170 band 13, 1933