Publicerad 1933   Lämna synpunkter
ISOLATOR is1ωla3tor2 l. i1s-, l. -ol- l. -ål-, ngn gg –a4tor, r. l. m.; best. -n; pl. -er -latω4rer.
Etymologi
[jfr t. o. eng. isolator, fr. isolateur; till ISOLERA]
fys. o. elektrotekn. ngt som isolerar l. har förmåga att isolera (se d. o. 3).
a) ämne som endast i ytterst ringa grad leder elektricitet, oledare; motsatt: ledare. Gummilacka är bättre isolator än svafvel. Edlund ÅrsbVetA 1849, s. 85. Moll Fys. 3: 16 (1899). Erix (1923).
b) föremål som användes att isolera ngn l. ngt.
α) (i sht förr) isolerpall. Andersson (1857). Ekbohrn (1868).
β) vanl. av porslin, stundom av glas, ebonit l. dyl. tillvärkad pjäs av växlande utseende o. storlek, avsedd att isolera blank elektrisk ledning vid dennas upphängningspunkter (i stolpar, väggar, ställvärk o. d.). Nyström Telegr. 57 (1869). Med luftledning menas utomhus på isolatorer upplagd öfverjordisk ledning. SFS 1902, nr 137, s. 3. SvD(A) 1930, nr 82, s. 7. jfr GLAS-, KLOCK-, OLJE-, STÖD-ISOLATOR.
Ssgr (till b β; fys. o. elektrotekn.): ISOLATOR-KROK. (järn)krok varpå isolator fastsättes (vid stolpe, vägg o. d.). TT 1900, M. s. 138. —
-PINNE. jfr -KROK. TT 1893, M. s. 43.

 

Spalt I 1228 band 13, 1933

Webbansvarig