Publicerad 1933   Lämna synpunkter
ISTADIG i3~sta2dig, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[fsv. istadhugher, avledn. av en motsvarighet till isl. ístaða, f., stillastående, oförändrat tillstånd; jfr isl. ístǫðumikill, omedgörlig, trotsig, stridbar]
1) om häst (l. annat djur, ss. oxe, åsna): som brukar l. har benägenhet att trotsigt o. envist vägra att lyda (att röra sig ur stället l. att gå förbi vissa platser l. föremål o. d.). RP 13: 273 (1649). Får .. (oxen) för bittida stryk, blir han antingen istadig eller trög. Brauner Bosk. 37 (1756). Ödmann MPark 330 (1800; om åsna). Istadiga krakar. Wrangel HbHästv. 314 (1885).
2) (i sht vard.) i utvidgad anv.; om person l. om handlingssätt, lynne, åsikt o. d.: motsträvig, motspänstig, envis. KKD 6: 246 (1714). Vår Theol. Adjunct fortfar at vara istadig, bor i Pikis, och håller aldeles inga Collegier (i Åbo). Porthan BrefCalonius 259 (1796). Herr von Hartmansdorffs istadiga konservatism. Crusenstolpe Ställn. 9: 84 (1844). Siwertz Sel. 1: 8 (1920).
Avledn.: ISTADIGHET, r. l. f.
1) till 1. Serenius Eee 2 a (1734). Bohm Husdj. 138 (1902).
2) (i sht vard.) till 2. Juslenius 16 (1745). Levertin Magistr. 89 (1900).

 

Spalt I 1236 band 13, 1933

Webbansvarig