| Publicerad 1934 | Lämna synpunkter |
JESUS je3sus2, i bet. b (starkt vard.) äv. 40, m.; gen. Jesus’ l. (med gr.-lat. form) Jesu -sɯ2 l. -su2 (Mat. 1: 1 (NT 1526) osv.). Anm. Ss. tilltalsform användes, i sht i religiös stil, ännu den gr.-lat. formen Jesu (Luk. 4: 34 (NT 1526), NPs. 1921, 630: 1). Förr användes äv. den lat. ack.-formen Jesum (Mat. 27: 1 (NT 1526), Ps. 1819, 45 (i överskrift)).
namn på huvudpersonen i evangelierna, enligt kristen tro kristendomens gudomlige grundläggare; särsk. i mer l. mindre bildl. o. oeg. anv. (jfr Hjelmqvist BiblPersN 146 f. (1901)). — särsk.
a) i uttr. i Jesu namn, eg. innebärande att man ställer sig l. ett påbörjat företag o. d. under beskydd av Jesus. — särsk. (starkt vard.)
α) i satser som innebära ett resignerat medgivande l. en motvilligt given tillåtelse l. en uppmaning o. d. Resolverades att om Danmark .. (icke vill gå in på de uppställda villkoren), då må man i Jesu nampn blifva i kriget beståendes. RP 10: 682 (1644).
β) ss. ett förstärkande uttr. i frågesats: ”i all världen”, ”i fridens namn”. Hvad i Jesu namn är det åt dig? Ahrenberg Öst. 61 (1890).
γ) ss. uttryck för häpnad l. bestörtning o. d.; särsk. i uttr. kors i Jesu namn. Kors i Jesu namn! Murbeck CatArb. 1: 128 (c. 1750).
b) (starkt vard.) ss. utrop, övergående till ett slags interjektion, uttryckande olika känslor, ss. sorg, förtvivlan, häpnad, förskräckelse, ngn gg glädje; äv. i uttr. (ack, o) Herre Jesus (förr äv. Herr Jesus). General-Adjutanten Kaulbars .. slog mig .. på axeln, ropandes helt bestört, Herr Jesus! Konungen är skjuten. HSH 1: 184 (c. 1730). Då skriker han med fasans ton: / o Herre Jesus, det är hon! Tegnér (WB) 4: 30 (1822). Jesus, hvad jag är glad! Benedictsson FruM 347 (1887). Jesus, skrek jag, en hängd karl. Hemberg ObanStig. 11 (1896).
c) (i vissa trakter) i förb. Jesu händer, växten Orchis maculata Lin., fläckigt nyckelblomster, ”Guds hand” (se GUD II 3 e); jfr HAND 16. Hembygden(Hfors) 1911, s. 149 (fr. Kvevlaks i Finland).
Anm. I vard. (i sht folkligt) spr. har namnet Jesus i bet. a α, β, γ samt b, delvis på grund av fördunkling av den eg. innebörden, delvis äv. av eufemistiska skäl, erhållit mer l. mindre förvridna uttalsformer, t. ex. jesses (jeses), jessus, jisses, jissus, jösses, jössus m. fl. (alla med uttalet 40, sällan 32), förr äv. jusu, med gen.-formerna jesse resp. jessu osv. (med uttalet 32, sällan 40) [jfr d. jisses, jisus, jøsses, t. jesses, t. dial. jeses]. Jusu hvad för diefvuls uptog. Bark Bref 2: 78 (1705); jfr b. När Måns och Olle och Per få se en urdocka dansa, så säga de: I Jessu namn går ’ke ho sjelf! Thorild (Hans.) 1: 323 (c. 1785); jfr a γ. Herrn tror väl på Gud, i Jessu namn! Strindberg TjqvS 1: 234 (1886); jfr a β. Gå sin väg i jössu namn, karl! Nordström Landsortsb. 20 (1911); jfr a α. Å, kors i jisse namn vad här är hett. Bergman Mark. 228 (1919); jfr a γ. Herre jesses, en sån mekaniker du är! Wester Reymont Bönd. 1: 27 (1920); jfr b. Jössus, människa. Bergman LBrenn. 119 (1928); jfr b. — Av eufemistiska skäl har namnet Jesus äv. givit upphov till ett antal vard., i sht till folkspråket hörande, ofta skämtsamma avledningar o. ombildningar, av vilka några här må nämnas (se för övr. Hjelmqvist BiblPersN 149 f. (1901) samt GÖT, sbst.1 1 a anm.; jfr äv. GETA, interj., JE, JEHU 3, JEMINE, JEREMIAS 3, JÄSTINGEN): gissingens. O gissingens så du ser ut. Almqvist Grimst. 29 (1839). jessingen(s). Melin Huml. 78 (1882). Ramsay Barnaår 7: 91 (1906). jestaligen, jästaligen. Oj jästaligen. Hedberg Gator 87 (1889). Upsala 1927, nr 245, s. 4. jestandes. Strindberg SvÖ 2: 221 (1883). Herrejestandes säger de saktmodiga. Diktonius Stenkol 7 (1927). jestanes. Herre jestanes. SöndN 1862, nr 5, s. 3. Upsala 1923, Julnr s. 14. jestatligen. Väring Vint. 254 (1927). (†) jespos. Jespos! aj jespos! Almqvist Amor. 228 (1822, 1839).
Spalt J 85 band 13, 1934