| Publicerad 1934 | Lämna synpunkter |
JO jω4 (äv. med kort vokal, särsk. i första leden av förb. jo jo, jo jo män m. fl. Anm. Allt efter växlande känslobetoning kan ordet antaga olika uttalsnyanser, utmärkta av varierande tonläge, av förlängning, ofta med tvåspetsig exspiratorisk o. musikalisk accent: jω3ω2 l. jω4ω m. m.; jfr JOHO), interj. l. sbst. n.; ss. sbst. best. (tillf.) -et l. -t; pl. (tillf.) -n l. =; pl. best. (tillf.) -en l. -na.
I. ss. interj.
1) ss. svar på fråga l. ss. bestridande av ett påstående; äv. ss. inledning till dylikt svar l. bestridande.
a) innebärande ett bestridande av en negation, dels ss. jakande svar på fråga i nekande form, på vilken väntas antingen jakande l. nekande svar, dels ss. bestridande av ett påstående i nekande l. inskränkande form; äv. åtföljt av en sats som närmare utvecklar svaret på frågan l. bestridandet av påståendet; äv. fördubblat jo jo 4 4 l. 04 (jfr 2 a, 2 c slutet), ngn gg tredubblat, motsv. ett förstärkt jo; äv. i sådana förb. som ack jo, å jo (jfr JA I 1). Skulle nw Gudh offuer sådana (människornas) förachtelse jcke swårliga förtörnas? Jo wisseliga. OPetri MenSkap. 34 (c. 1540). Lik som jag intet också hade varit kär, jo alt för mycket. Dalin Vitt. II. 5: 85 (1738). Jag tackar dig hjertligen för de öfversända Minnes-Talen. .. Jag har ingen gengåfva att skicka dig. Dock jo — ett Poëm som Svenska Akademien beställt till sin Jubelfest, och som bifogas. Tegnér (WB) 8: 394 (1836). ”Tror icke frun att de (dvs. korna) vantrifvas?” frågade hon … Jojo litet i början. Almqvist Lad. 8 (1840). Sjöberg SthmHeml. 288 (1844: jo! — jo! — jo!). Där är hemmet, skall du icke återvända? Jo, svarar hon i tankar, men blir stående. Larsson Vandr. 33 (1909). Endast uppe i Norrland råka vi lapska och finska ortnamn — jo, i Värmland och Dalarna. Nordenstreng EurMänRas. 62 (1917). ”Var här inte en herre till alldeles nyss?” .. ”Jo, det föreföll mig så”. Hallström Händ. 9 (1927). — särsk.
α) (numera bl. ngn gg starkt bygdemålsfärgat) inledande en sats med omvänd ordföljd; jfr JA I 1 a. Lars gick vth till håkon och sade, han är inthet inne, då sade håkon, Jo är han inne. VRP 1648, s. 315. Tror du inte jag känner dig, skrek han till landshöfdingens kusk, .. jo, jag känner både dig och mor din .. och far din .., jo, gör jag så! Wetterbergh Penning. 187 (1847).
β) (i sht vard.; se för övr. under de enskilda orden) i förb. med omedelbart efterföljande adv. l. adverbiellt uttr. av förstärkande l. modifierande bet.: jo bevars l. jo vars, jo då, jo för all del, jo väl (jfr b β), jo visst o. d.; särsk. i vissa bedyrande uttr., äv. svordomar o. d.: jo för tusan, jo minsann l. min själ o. d.; äv. i uttr. jo män 4 4 l. 04 (jfr b β, c α, d, 2 a β), dels motsv. ett förstärkt jo, dels med en viss ton av likgiltighet l. reservation (jfr 2); emfatiskt äv. i uttr. jo jo män 104, äv. 32 4 (jfr b β, c β, 2 c slutet, 2 d β), ävensom [utvidgning av uttr. jo jo män] i uttr. jo jo mänsan 1040 l. 32 40 (jfr b β, 2 d β); i vissa fall äv. sammanskrivet: jobevars, jodå, joväl, jovisst, jojo, jomän, jojo män l. jojomän, jojo mänsan l. jojomänsan. Balck Es. 226 (1603: Jomän). Sombliga sade the viste intet aff thet. Sombliga sade ther tvert emoth, Joo Joo menn vijste vij ther aff, fast vij icke alla samtöckte. VDAkt. 1671, nr 257. Ähr intet och i denna sochn några Ährl(ig)a och några schelmar? — ju ju, här finnes och sådana. HFinlÖ 1: 417 (1730). (Sv.) Vill ni intet gå ut? Jo men, (fr.) vous ne voulez pas sortir? Oui & non. Weste (1807). Se, äro vi icke i stora allén? Jo jo men, vi äro strax framme. Bremer Grann. 2: 104 (1837). Röfva under örkdagarne, höra predikan på söndag — går inte det ihop kanske? Jojomän! Högberg Vred. 2: 121 (1906). (Skutans kapten) undrade, om de inte skulle gå in den vägen. ”Joväl, joväl!” svarade Vickbom’en ändå så trohjärtat. Dens. Frib. 177 (1910). Tror du inte jag känner till det där kvinset! Jomen, lita på det! Lundh EnsFolk. 134 (1926). Hade han inte rätt? Jojomänsan! SvD(B) 1932, nr 137, s. 6.
b) ss. jakande svar på fråga i jakande form, på vilken väntas antingen jakande l. nekande svar.
α) (numera i sht i Norrl. o. Finl.; jfr Bergroth FinlSv. 270 (1917)) ss. jakande svar i allm. Af Palmbergen fregades, om nogon .. hafwer handterat korgen. Han sadhe: ju Her Christers moor och han sielf med. ConsAcAboP 3: 116 (1666). Men vill Du vara upriktig? .. (svar:) Jo, om jag kan. IEEstlander (1797) hos Roos FamArk. 21. Hertzberg Canth 2: 124 (1886).
β) (i sht vard.) i förb. med omedelbart efterföljande adv. l. adverbiellt uttr. o. d., motsv. ett förstärkt l. känslobetonat ja l. åtföljt av en förklarande sats (jfr a); äv. i förb. jo väl, jo män, emfatiskt äv. jo jo män, ävensom i det utvidgade uttr. jo jo mänsan (i vissa fall äv. sammanskrivet) (jfr a β). Frågades .. om Andreas wil bekenna det, at han slogh Rectoris fenster sönder? Andreas swaradhe: jo men, iagh kan intet neka der til. ConsAcAboP 2: 211 (1660). Grefve Frölich: Efter hon (dvs. en viss uppsats) är så trovärdig och intet vidlyftig att igenomläsa, skulle hon kunna på några dagar aflåtas? Grefve Falkenberg: Jo gärna! HT 1889, s. 52 (1710). Hvad nu? Ä’ ni utsläppt? .. (Svar:) Jo något. Hedberg Sardou 127 (1866). Nå har ni kommit dem på spåren? .. (Svar:) Jo jo men, det kan ni lita på! Därs. 147. ”Jag undrar om din far har en bössa?” sade Akka plötsligt. — ”Jo, det har han nog”, sade pojken. Lagerlöf Holg. 2: 475 (1907); jfr a. Gellerstedt Gläntor 2 (1909). ”Reser du också i morgon?” frågade han. ”Jojo, mänsann!” flinade Lang. Didring Malm 2: 218 (1915). Är herrn resande på stan? frågade han. — Jojomensan. Engström Mem. 13 (1927).
c) mer l. mindre pleonastiskt, ss. inledning till svar på fråga som erfordrar mera än bl. jakande l. nekande svar (jfr d); äv. oeg. (se nedan under β, γ). Rudbeckius Luther Cat. 211 (1667). När skulle då skulden (dvs. människans skuld till Gud) blifva utplånad genom vår egen betalning? jo, icke förr än evigheten blef slutad, det är, aldrig. Nohrborg 72 (c. 1765). Du frågar huru jag tillbragt min vinter? Jo, min Bror, som en Anachoret, på det allraindragnaste och tystaste sätt som möjligt. Tegnér (WB) 7: 362 (1833). Quennerstedt KristKarakt. 7 (1911). jfr: Nu till berättelsen huruledes jag kom denna älskare och denna älskarinna på spåren, huruledes jag fick förtroende om deras föregående vidriga öden. .. Jo, så här gick det till (osv.). Nordstjernan 1844, s. 19. — särsk.
α) (†) i förb. jo män (jfr a β), motsv. ett förstärkt jo. 2Saml. 13: 69 (c. 1685). Dåk säg mig på hwad sätt ä himlen oför-rätta? / .. (Svar:) Io män ett Etter-kräk såm Python blifwer kallat, / .. / Dät har (osv.). LejonkDr. 130 (1688). Dalin Arg. 1: 96 (1733, 1754).
β) (vard.) i förb. jo jo män (jfr a β), oeg., ss. inledning till ett livligt o. känslobetonat instämmande i ett påstående. ”Det ser ut som vi skulle få en het dag i dag”, sade en underofficer till en annan. ”Jo-jo men, det kan du glädja dig åt”, svarade den tilltalade. Blanche Tafl. 270 (1845).
γ) oeg., ss. inledning till reflexion som ngn gör, då han kommer underfund med ngt (jfr 2 b). Lätt migh först skoda, / huadh vthan skrifthen will boda. / Hå! Io, thz (dvs. brevet) ähr skrifuit min fröken till. Asteropherus 33 (1609). Han gnuggade ögonen. Joo, hemma var han. Wranér Solglitt. 25 (1906).
d) (vard.) ss. ett reserverat l. undvikande svar, ofta närmande sig bet.: någorlunda (jfr 2); särsk. i förb. jo män (jfr a β). (Sv.) Hur står det till? Jo men, (fr.) comment vous va? assez bien, passablement. Weste (1807). ”Hur tycker du att du är till mods, barn?” .. (Svar:) ”Jo men, det går väl an.” Carlén Rosen 675 (1842).
2) (i sht vard.) i försvagad anv. av 1.
a) ss. (inledning till) ironiskt jakande svar på fråga l. ss. ett ironiskt instämmande i ett påstående o. d.; emfatiskt äv. fördubblat (jfr 1 a). Du svarar, du, för sakens utgång? — Jo, jo, / Du ser mig dertill ut. Atterbom LÖ 1: 116 (1824). När den yttre faran kommer, då skall man gripa sig an med försvaret, har det sagts. Jo, då är det så dags! LD 1912, nr 24, s. 3. — (†) (De vise männen) söchte Christum; men hvar funne di’n? Måstro i Jerusalem? Jo där var’n. SColumbus Vitt. 245 (c. 1678). — särsk.
α) i förb. jo pytt, jo vackert, stundom jo skönt, jo pytt ock, äv. (starkt vard.) jo fan ock o. d. Menar i han giör det? jo fan ock. Serenius N 3 b (1734). Atterbom LÖ 2: 18 (1827: Jo skönt!). Riksdagen snart slut? Jo pytt ock! Stenhammar Riksd. 1: 169 (1834). Jag, som trodde att Pittsburg var ett guldland även för arbetaren. .. Jo, vackert! Vore jag i era kläder, skulle jag inte sätta min fot i Pittsburg. Hedin Pol 2: 349 (1911).
β) (†) i förb. jo män (jfr 1 a β). Östan. Säg åt prins Astolf, att han reser hem. Zephyr. Jo men … det skall du se! Han resa hem? Atterbom LÖ 1: 171 (1824).
b) ss. inledning till yttrande l. till samtal o. d. (ss. ett slags svar på en av den talande förutsatt, icke uttalad fråga angående ärende l. dyl.); äv. användt för att beteckna att den talande just kommer att erinra sig ngt som han bör tala om o. d. Bremer Hem. 1: 93 (1839). Jo, det var så sant, Strohman på leksaksavdelningen vill prompt ha en damm. Siwertz Varuh. 78 (1926).
c) ss. inledning till en (oftast ironisk l. sarkastisk) reflexion l. ss. uttryck för ironi l. sarkasm o. d. Jo, så går det till! Håna skräddarn .., skäll honom ut förbannadt / Och säg: Jo den är fin, han inga strumpor har! Lundquist Wessel 24 (1888). ”Jo, det är just passande, att du ligger och skurar ännu, då främmanden kan komma i vad stund som helst,” sade mannen. Lagerlöf Troll 2: 40 (1921). — särsk. i förb. jo jo, jo jo män (äv. sammanskrivet) (jfr 1 a, 1 a β). Jo Jo, min Astrild, tig skeer rätt. Stiernhielm Harm. 25 (1668). Nu prångas i hwar Wrå, io io så will dät wara. Warnmark Epigr. H 2 a (1688). (Sv.) Jo jo, jag spådde det skulle så gå, (fr.) je l’avais bien prédit. Weste (1807). Jo jo men, — ropade en, — han blyges för att visa oss sitt ansigte! Blanche Våln. 37 (1847). Ett stort rum utan kök kostade 185 kr. Jo, jo, dyrt är det väl ändå, men hyrorna äro ju ock så förfärligt dyra i Stockholm nu. Ödman Reseb. 115 (1907). Jaså, det pratas? Jojomen. Det är en konst som folk kan. Bergman Mark. 228 (1919).
d) ss. (ofta ironiskt) uttryck för (angenäm) överraskning l. beundran l. för att man känner sig imponerad av ngt o. dyl. l. (i β) för skrytsamhet l. stolthet över ngt.
α) i uttr. jo jag tackar (jag). Mina herrar, nu till slutet / öfver lag ett stolt hurrah! / .. / Echot hörs i alla backar / rundtom fjärden! … Jo, jag tackar, / hvilka åskor! Sturzen-Becker 6: 139 (1868). Jaså, skall notarien bort på bjudning. — Jo, jag tackar jag. Lindqvist Dagsl. 1: 226 (1898). En flundra på hvar krok, jo jag tackar! Klinckowström BlVulk. 1: 43 (1911).
β) i förb. jo jo män, ävensom i det utvidgade uttr. jo jo mänsan (äv. sammanskrivet) (jfr 1 a β). Jo, Jo men, jag har också väl något på mig, som kan behaga. Modée HåkSmulgr. 6 (1738). Men förnämligt skall det vara, / jojomensan, gubevars, / se på lifvet, titta bara, / det är sidensars! Fröding Eftersk. 1: 125 (1894, 1910). Direktören för bolaget, jaså — jojomensan — dä te å vara ihop mä fint folk. Engström 2Bok 104 (1909). Jojomen, det var inte något fattighus jag kommit till inte. Nordström Amer. 250 (1923).
II. i substantivisk anv., om ordet jo, i sht med tanke på dess innebörd i ett svar. Brask FörlSon. F 4 b (1645). Naturen säger nej, men Äran säger jo. Knöppel Reg. 48 (1741). Mitt jo kan vara så godt som ert nej. Dalin (1852). Östergren (1929). — särsk. (numera bl. tillf.) i uttr. mena jo, mena att ngt förhåller sig så som sättes i fråga. Jöns Hindersson frägade om man icke motte förordna paar män allenast. Mentes joo, dhet är bättre haffva någre fåå gode, än monga elacka. RP 3: 256 (1633).
Spalt J 88 band 13, 1934