| Publicerad 1934 | Lämna synpunkter |
JODDEL jod4el, ngn gg JODEL jå4del, i bet. 1 n., i bet. 2 r. (l. m.); best. joddlet resp. jodlet, ss. r. -eln.
vbalsbst. till JODDLA.
1) handling(en) att joddla, joddlande, joddling; äv. i utvidgad o. oeg. anv. Sundén (1885). Starens joddel. Ahrenberg Haap. 117 (1893). Han kunde härma både trädens sus och bäckens joddel och solens glitter. Nycander Haf 109 (1898). Mot norr den (dvs. skaran av tranor) drager, mot skogens bryn, / med sång och joddel. Reuter SSkr. 1: 168 (1920). — jfr TYROLER-JODDEL.
2) konkret(are): låt l. refräng o. d. som joddlas; äv. i utvidgad o. oeg. anv. Nyberg 3: 136 (1842). Näst den katholska kyrkomusiken .. vet jag ingenting, som mera behagligt smeker mitt öra, än jodeln, vallqvädet, våra hornlåtar. Kullberg SommarSmål. 174 (1847).
-SÅNG. särsk. oeg. Lappmesens kvitter .. eller rödtjuxans gutturala joddelsång. Hemberg Kola 7 (1902).
Spalt J 97 band 13, 1934