Publicerad 1934   Lämna synpunkter
JOLT jol4t, n.; best. -et.
(vard.) vbalsbst. till JOLTA: enfaldigt l. känslosamt prat, pjoller; jfr JOLLER 4. Wahlenberg SkymtAns. 41 (1902). Utan jolt men med den livserfarnas pondus .. talar .. (författarinnan) till det uppväxande släktet. Åhlén o. Åkerlund Vägledn. 11 (1921). Det vanliga joltet om problembarn etc. är i de flesta fall bara nonsens. SvD(A) 1932, nr 90, s. 10.
Ssgr (vard.): JOLT-PRAT. —
-SPRÅK. (Den) Som tror, att det måste vara joltspråk med barnungar. Östergren (1929).
Avledn.: JOLTIG, adj. (vard.) pjollrig. Människorna i gemen äro lika joltiga, när de förstå, som när de fördöma. Segerstedt Händ. 74 (1926). —
JOLTIGHET, r. l. f. (vard.) pjollrighet. Hon hade inte ett spår av joltighet. Wahlström FarD 116 (1920).

 

Spalt J 109 band 13, 1934

Webbansvarig