Publicerad 1934 | Lämna synpunkter |
JOTUN jω3tun2, l. JÖTUN jø3tun2, m.; best. -tnen (Liljegren) l. -tunen (Nilsson Ur. I. 4: 42 (1843)); pl. -tnar ((†) -tuner Wilde SvStatsförf. 2: 161 (1749)).
(utom i avledn. JOTNISK numera bl. ngn gg arkaiserande) jätte; i ä. historisk framställning äv., delvis i anslutning till gammal folktro: individ av ett folk som antagits hava bebott norden före de nuvarande invånarnas invandring; jfr JOTE. Wilde SvStatsförf. 2: 161 (1749). Geijer Häfd. 406 (1825). Jotnen Wafthrudner. Liljegren Runl. 2 (1832). De olika folkslagen Asar, Jotnar, Vaner eller Alfvar och Dvergar. Därs. 7. Vid denna (göternas) invandring synas de ha träffat för sig invånare af helt annan stam och religion än de sjelfva. Dessa bestodo hufvudsakligen af ett storväxt folk, kalladt Jotnar (Jättar). Nilsson Fauna II. 1: XLV (1835). SDS 1905, nr 122, s. 2.
Spalt J 199 band 13, 1934