Publicerad 1934   Lämna synpunkter
JOTE, m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(giottar, pl. 1679)
Etymologi
[efter isl. jótar, pl., eg.: jutar, av ä. förf. sammanblandat med isl. jǫtnar, pl. av jǫtunn, jätte (se JOTUN)]
(†) jätte; i ä. historisk framställning äv. om individ av ett antaget förhistoriskt folk i norden; jfr JOTUN. Rudbeck Atl. 1: 625 (1679). Wilde SvStatsförf. 2: 161 (1749). Finlands ällsta namn synes efter några handlingar hafva varit Jotland, hvaraf inbyggarne blefvo kallade Jotar. Botin Hist. 1: 15 (1789). Stagnelius (SVS) 3: 27 (1814). Thomée IllSv. 6 (1866).
Avledn.: JOTINNA, f. (†) jättinna. Ling Gylfe 288 (1814). —
JOTISK, adj. (†) som härrör från ”jotarna” (uppfattade ss. ett förhistoriskt folk). Jotiska Halfkorsgrafvar. Sjöborg Nomenkl. 55 (1815).

 

Spalt J 199 band 13, 1934

Webbansvarig