Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KAG, interj. o. sbst.2, n.
Etymologi
[av ljudhärmande urspr. — Jfr KAK, interj.]
(†)
I. interj. använd för att återgiva gåsens kacklande läte. Gååsen sadhe, kag, kag, kag, kag. Sigfridi G 1 a (1619).
II. sbst. bildl.: käbbel. När predikan ändatt war, och man höltt på Communicera håller han sitt samma Kagh, och spottade åter twå resor på honom. VDAkt. 1675, nr 112.
Avledn. (till I; †): KAGA, v. om gås: kackla. Gååsen begynte högt at kaga. Sigfridi G 1 a (1619). —
KAGRA, v. = KAGA. Sigfridi I 4 b (1619).

 

Spalt K 48 band 13, 1935

Webbansvarig