| Publicerad 1935 | Lämna synpunkter |
KALK kal4k, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
I. [fsv. kalker, liksom d. kalk o. isl. kalekr, kalkr av y. feng. calic o. meng. calc(h) (se nedan); jfr fsax. kelik, mnt. kelec, kelc, nt. kel(i)k, mnl. kelc, holl. kelk, fht. kelih, chelih, mht. kelich, kelch, t. kelch, ä. feng. cel(i)c, y. feng. calic o. meng. calc(h) (i kyrkligt spr.), eng. chalice (av ffr. chalice), ffr. chalice, fr. calice; av lat. calix (gen. calicis), låg skål, bägare, besläktat med gr. κάλυξ (se II). Anm. Ordet anses hava inkommit från y. feng. o. meng. på den grund att den äldsta nordiska kyrkliga o. religiösa terminologien i stor utsträckning är engelsk; jfr KORS, KYRKA, MÄSSA, SKRIFT, SKRIFTERMÅL]
(numera företrädesvis i högre stil, i sht i poesi; se dock a) bägare, pokal; äv. med tanke företrädesvis l. enbart på innehållet. Nogit sölff .., ii (dvs. två) kalkar och lååk och nogre skeder och ringa. JönkTb. 133 (1538). Begare, .. Kalkar, Dryckesglas (etc.) .. sättias .. på skänckeskijfwan. Schroderus Comenius 562 (1639). De himmelske endast / Sälle må nämnas: i ro ur evigt brusande kalkar / Dricka de gudom. Stagnelius (SVS) 3: 67 (1817). Josephson GRos. 161 (1896). Keyland Allmogekost 2: 95 (1919). — jfr GULD-, SILVER-, TENN-KALK m. fl. — särsk.
a) i fråga om nattvarden; dels (i sht i religiöst spr.) om den bägare varur Jesus lät sina lärjungar dricka, då han instiftade nattvarden, dels (fullt br.) om det kärl (format ss. en skål, vanl. upptill vidgad, på en hög fot) varur i de kristna kyrkorna vinet utdelas vid firande av nattvarden. G1R 1: 101 (1523). Sammalunda (tog Jesus) calken sedhan han nathwarden giordt hadhe säyandes, Thetta är (osv.). Luk. 22: 20 (NT 1526). (Klockaren skall tillse) at Kalken och Patenen altijd hållas wäl reene. Kyrkol. 26: 1 (1686). Gubben med darrande hand och med himmelska perlor i ögat / fyllde nu kalk och patén, och delte de mystiska gåfvor. Tegnér (WB) 3: 119 (1820). Redan i kristendomens första tider gjordes kalken af ädel metall. Hildebrand Medelt. 3: 649 (1902). Cornell NorrlKyrklK 266 (1918). — jfr KOMMUNION-, KYRKO-, MÄSS-, NATTVARDS-, SOCKENBUDS-, VIN-KALK m. fl. — särsk. (i religiöst spr.) bildl. (jfr b) l. symboliskt, med tanke på (njutandet av) vinet i nattvarden ss. (en delaktiggörelse av) Kristus’ blod l. på det av Kristus upprättade förhållandet mellan Gud o. människan. Thetta är calken thet nyia testamentit igenom mit bloodh, som för idher vthgiwtes. Luk. 22: 20 (NT 1526). Welsignelsens calch then wij welsigne, är icke han Christi blodz deelactugheet? 1Kor. 10: 16 (Därs.). jfr: (Det medeltida) bruket att undanhålla lekmännen kalken (dvs. vinet i nattvarden). Brilioth Nattv. 141 (1926) [jfr t. den laien den kelch entziehen].
b) mer l. mindre bildl. (jfr a slutet).
α) om vissa bägarlika l. ss. bägare uppfattade föremål; jfr II. PoetK 1822, 1: 241. Räck mig de väna läpparnes kalk, fast drycken han ger mig / städse i ljufvaste fröjd blandade saknadens qval! Rydberg Dikt. 1: 111 (1882).
β) (i bibelspr. o. därtill sig anslutande anv.) med särskild tanke på bägarens innehåll.
α’) med tanke på innehållet ss. bittert. Upp. 14: 10 (NT 1526). Om thet är icke möghelighit, at thenne kalcken gåår jfrå migh, medh mindre iagh dricker honom, så skee tin wilie. Mat. 26: 42 (Bib. 1541; NT 1526: thenne drycken). Sorgens kalk. Ps. 1819, 237: 4. (Erik XIV) måste tömma förödmjukelsens kalk till botten. SvH 4: 105 (1904). jfr DVALA-, DÖDS-, KORS-, LIDANDES-, SORGE-KALK m. fl.
β’) (numera bl. tillf.) med tanke på innehållet ss. ljuvt l. stärkande o. d. Jagh wil tagha then helsosamma kalken, och predica Herrans nampn. Psalt. 116: 13 (Bib. 1541; Bib. 1917: frälsningens bägare); jfr β α’. De (dvs. änglarna) grafvens skräck förjaga, / Och hålla tröstens kalk beredd, / När ångsten gör oss svaga. Ps. 1819, 35: 4. jfr FÖRTJUSNINGS-, TRÖSTE-KALK m. fl.
II. [jfr d. kalk, nt. kel(i)k, holl. kelk, t. kelch, blomfoder, blomkalk (i ä. t. äv.: blomknopp), fr. calice, blomfoder; av lat. calyx, blomkalk m. m., av gr. κάλυξ, blomknopp, frukthölje, blomfoder, besläktat med lat. calix, bägare (se I). Anm. Under medeltiden förblandades orden calix o. calyx, så att det förra användes även i det senares bet. och slutligen ha båda orden uppfattats ss. ett enda ord]
benämning på (olika slag l. delar av) blomhylle o. d.; urspr. (o. i icke fackmässigt spr. fortfarande) särsk. (ofta poetiskt l. högstämt) om blomhylle (i sht enkelt, kronlikt sådant, ss. hos liljan) l. blomkrona l. blomma (se BLOMMA, sbst. 1 a) med särskild tanke på att det (den) är vacker(t) l. (ofta med anslutning till I) bägarliknande; i botaniskt fackspr. numera bl. om enkelt (av en enda bladkrans l. två likfärgade bladkransar bestående) hylle, förr äv. om hylle oavsett om det är enkelt l. består av foder o. krona; jfr PERIGON. Kronlik, foderlik kalk (bot.). Brenner Dikt. 1: 229 (1708, 1713; i fråga om en aloe). Honungen sambla Bij uppå blomster, hwilckas kalck (Calix), intet är diupare, än at de kunna nå botnen med tungan. Triewald Bij 40 (1728). Du återstår mig dock, du minnets lilja / som i din kalk förvarar nattens tårar. Tegnér (WB) 2: 192 (c. 1815). Atterbom LÖ 2: 113 (1827; i fråga om en ros). Hartman Fl. XLV (1832). Asparagus L. Kalk enbladig klocklik. Därs. 86. (Oftast) är kalken dubbel, (bestående) af .. blomfoder och .. blomkrona. Därs. xvjjj (1843, 1849; i den postuma uppl. 1854: hyllet). 11 Familjen. Orchideæ .. Bl(ommor)na hermafroditer, kalken kronlik. Lilja HbOdlVext. 95 (1842). Liliaceæ .. Bl(ommo)rna 2-könade och regelbundna med kalk af 6 fria eller hopvexta, färgade blad. Alcenius FinlKärlv. 46 (1863). Tulpaner .. (ha) kalkar af så ädel form, att de kunna tjäna den dekorativa konsten till förebild i alla tider. Abelin MTr. 99 (1902). Siwertz JoDr. 91 (1928; i fråga om en lilja). — jfr BLOM-, BLOMSTER-, ROSEN-KALK m. fl. — särsk. [jfr nylat. calyx, blomfoder (Malpighi AnatPlant. (1671))] (†) bot. blomfoder. Linné Skr. 4: 10 (1729). Kalken, blomfodret, calyx, perianthium, den yttra, råa, fastare, nerffulla och bladen liknande delen, som från alla sidor omgifver köndelarna. Marklin Illiger 396 (1818). BotN 1850, s. 133.
1) i sht bot. till II. Iris .. Kalkbladen blå, invändigt gulhåriga. Hartman Fl. 369 (1832). BotN 1914, s. 227.
2) (†) bot. till II slutet. Wikström ÅrsbVetA 1837, s. 103. Agardh (o. Ljungberg) III. 1: 234 (1857). —
(I a) -DUK. (kalk- 1630 osv. kalke- 1583) duk att lägga över nattvardskalken, då den icke användes; jfr -KLÄDE. VgFmT III. 3—4: Bil. 2, s. 11 (1583). KyrkohÅ 1914, s. 231. —
(II) -FJÄLL. bot. hos växter tillhörande gräsens familj: kronfjäll. Forssell InlBot. 118 (1888). 2NF (1910). —
(I a) -FOT. (kalk- 1576 osv. kalka- 1583) (förr) fotställning för kalk. InventTuna 1576. BtÅboH I. 1: 78 (c. 1614). —
(I a) -KLÄDE. (kalk- 1666—1920. kalke- c. 1610—1746) kalkduk. BtÅboH I. 1: 68 (c. 1610). Då kalk och paten .. framburos .., voro kärlen höljda af det stora kalkklädet … Vid offringen aftäcktes kärlen. Branting TextilSkrud 39 (1920). —
(II) -LÄPP. bot. hos orkidéer: det största kalkbladet, ”läpp”. Hartman Fl. 376 (1832). 2NF 7: 706 (1907).
B (†): KALKA-FOT, se A.
C (†): KALKE-DUK, -KLÄDE, se A.
Spalt K 108 band 13, 1935