| Publicerad 1923 | Lämna synpunkter |
DVALA dva3la2, r. l. f.; best. -an; pl. (föga br.) -or (Atterbom C12 86 (1845), Böök Stridsm. 250 (1910)).
1) (†) extas, hänryckning. Wedh the tillreedde (maten) kom en dwale offuer .. (Petrus), och han sågh himmelen öpnan. Apg. 10: 10 (NT 1526; gr. ἒκστασις, Bib. 1917: hänryckning). Någre helige Mäns Syner, genom hwilke Gudh anten vthi Drömer, eller i någen Dwala vppenbarade, at (osv.). Schroderus Os. 1: 813 (1635; lat. in extasi). Block Progn. 42 (1708). Swedberg Gr. 34 (1722).
Anm. I senare tid har dvala på de ställen där det i denna bet. stått i Bibeln snarast uppfattats hafva bet. 2; jfr t. ex.: Dwale, Ap. G. 10: 10, Halfsömn eller sinnets bortryckning. Bib. 1703, Ordel.
2) sömnliknande tillstånd hos människa (l. djur) vid hvilket kropps- o. själsförmögenheter icke äro verksamma på ett normalt sätt; särsk. dels om det tillstånd mellan sömn o. vaka (framkalladt af stark kroppslig ansträngning l. af själens inre koncentration på en viss sak) vid hvilket ifrågavarande person icke l. föga reagerar för utifrån kommande intryck, dels om den fullständigare domning (oftast framkallad af svår sjukdom) vid hvilken medvetandet mer l. mindre fullständigt försvinner o. normal förmåga af handlande o. rörelse saknas; stundom (i vissa trakter) om det slöhets- o. dåsighetstillstånd som framkallas af stark hetta l. af förtärande af för riklig föda. Jag (dvs. Mars) skal Dundra med kraft. The dödlige Menniskiehiertan / The skole bäfwa och hijszna ther åt, och dumm’ (dvs. domna) vthi dwala. Stiernhielm Fred. 1 (1649). (Gustaf Vasa) låg .. hela natten som i en dvala, at man trodde honom vara död. Dalin Hist. III. 1: 506 (1761). Sopor apparens cum Agrypnia (dvs. skenbar sömn under sömnlöshet) .. Dvala. Linné GenMorb. 14 (1763). Till slut han (dvs. Axel) vaknar ur sin dvala, / och ser sig om och börjar tala. Tegnér (WB) 4: 13 (1822). Värden och herregårds torparen sjelf, den förståndige Petrus, / Stod från bänken opp, der han sutit i slumrande dvala. Runeberg 1: 4 (1832); jfr 7. Emin ibn elArabi .. hade ögonen tillslutna. Det var svårt att säga, om han satt försjunken i tankar eller i en dvala af olust och trötthet. Heidenstam End. 11 (1889). — jfr DÖDS-, HALF-, KÖLD-, MAT-, MIDDAGS-, SÖMN-DVALA.
3) (mindre br.) domning (af en lem); jfr VALEN, VALHÄNDT. Schroderus Comenius 293 (1639). En öfvergående förlamning (dvala) i ett organ. 2NF 28: 218 (1918).
4) benämning på det af lifsverksamhetens hämmande (l. inställande) kännetecknade tillstånd hvari vissa i sht kallblodiga djur tillbringa vintern, vintersömn; nästan bl. i förb. ligga i dvala; i ngt utvidgad anv. om motsv. tillstånd inom växtvärlden. (Björnen) Ligger öfver vintren i dvala. Retzius Djurr. 38 (1772). Agardh Bot. 2: 121 (1832). (Gräflingens) dvala (börjar) i mellersta Sverige omkring medlet af November, och slutar omkring medlet af Mars. Lilljeborg Däggdj. 574 (1874). — jfr VINTER-DVALA.
5) (†) om naturlig sömn: slummer. Bleff iagh fast trött, aff mykin mödha. / Ty ladhe iagh migh, til at få hwilo och dwala. TobCom. C 1 a (1550); jfr 6. Om mårgon målss tjdh ladhe .. (barnaföderskan) sigh vthj En standzäng att fhå En dualha. ÅngermDomb. 25/11 1644, fol. 7. En Snark eller en djup dvale. Dalin Vitt. 6: 61 (1755). Stagnelius (SVS) 3: 336 (c. 1820).
6) (†) ro, hvila. Ps. 1536, s. 19 (ännu i Ps. 1695, 204: 5). Haff Ömka, med henne (dvs. hustrun), at Hiertat får Dwala. Törnewall A 5 a (1694). Hwad plä man säija mer, sen man har lyktat tala? / Då plä man til härnäst, gie tungan någon dwala. Runius Dud. 2: 80 (1712).
7) i bildl. l. öfverförd anv. af 2, 4 (o. 5); ofta i religiöst spr., i sht om syndasömnen; ofta öfvergående i bet.: overksamhet, håglöshet, försoffning, kraftlöshet; i sht i förb. ligga i, sänka i dvala, vakna (upp) ur dvalan l. sin dvala o. d. LPetri Skylsk. E 7 b (1572). Hwi sofwen j så sött i syndsens dwala? Lybecker 85 (c. 1715). Hennes Kongl. Maj:t .. Lovisa Ulrica .. tilägnas den nu förnyade Argus, hvilken af Henne är upväckt ur sin dvala. Dalin Arg. 1: Dedik. (1754). Italiens vitterhet låg ett sekel i dvala. Rydqvist i SAH 12: 443 (1827). Jag blygsamt hoppades .. / .. att djerft / Min samtid kalla ur sin långa dvala, / Till ädla bragder mana den. Oscar II 2: 112 (1861, 1887). Ännu är i ingen trakt af Skåne slöjden glömd, om den också redan allt för länge legat i dvala. GJKarlin i Konstsl. 28 (1886). — jfr SINNES-, SYNDA-DVALA.
8) [bet. torde hafva utvecklats ur bet. ’förvirring’] (†) i uttr. lägga i dvala, plåga; jfr DVALM 2. Quinnan skall altidh mannen hugsuala, / Och aldrigh bedröffuan eller leggian i dualla. CreatMundi 6 (c. 1570).
-DRICK l. -DRYCK. (dval- Holof. 24 (c. 1580) osv. dvala- OPetri, Quennerstedt StrSkr. 2: 239 (1913, 1919). dvale- SvForns., Cavallin Herdam. 2: 27 (cit. fr. c. 1735)) [jfr mnt. dwal-, dweldrank] (numera bl. arkaiserande l. i poetiskt spr.) dryck som sänker i dvala, sömndryck; jfr DÖF-DRYCK. SvForns. 1: 178. OPetri Clost. E 2 b (1528). At en Patient skal ej ha mykken Plåga / .. Tå plägar Läkiaren en Dwale-dryk bereda. Spegel GV 263 (1685). Likgiltighetens dvaldryck. Wieselgren SvSkL 5: 2 (1849). Försänkte af en dvaldryck i djupaste sömn. NSvTidskr. 1884, s. 99. —
-GULL, se VALGULL. —
-KULLA, se VALKULLA. —
-LIK, adj. Dvallik domning. Arnell Moore 1: 34 (1829). (K XII:s) dvallika dådlöshet (i Turkiet). Lysander Föredr. 46 (1855). —
-TILLSTÅND~02, äfv. ~20.
B (†): DVALA-DRICK, se A. —
-KALK. (dvale- Hiärne) [ordet användt i anslutning till det nedan anförda språkprofvet fr. Bib.] (†) eg.: bägare fylld med dvaldryck; bitter kalk, sorgekalk. Statt vp Ierusalem, tu som aff Herrans hand hans grymheetz kalk drucket haffuer, dreggen aff dwala kalken haffuer tu vthdrucket och vpsleekt droppanar. Jes. 51: 17 (Bib. 1541; Bib. 1917: berusningens kalk). Han (Gud) skänker dvalekalk, utmäter sorgetid. Hiärne Klag. 197 (1742).
C (†): DVALE-DRICK, se A. —
-KALK, se B.
Spalt D 2401 band 7, 1923