dvälja | SAOB

Publicerad 1923

DVÄLJA, v. dvalde (se vidare formafdelningen nedan); vbalsbst. -ANDE; -ARE (Linc. (1640; under morator));

numera bl. dep. DVÄLJAS dväl3jas2; pr. ind. sg. dväljes dväl3jes2 l. dväljs dväl4js; imper. sg. dväljs dväl4js; ipf. ind. dvaldes dva3ldes2 l. dväljdes dväl3jdes2; sup. dvalts dva4lts l. dväljts dväl4jts; p. pr. (knappast br.) -ande (Kellgren 3: 109 (1794), Hildebrand Isl. 222 (1883)), -andes (†, Holmberg Nordb. 361 (1854)). vbalsbst. -ANDE (föga br., Rydqvist i SAH 12: 475 (1827)); jfr DVAL, sbst., DVALA, sbst.

Ordformer

(akt.: inf. dvälja (dvel(l)-, dväll-) SvForns. 1: 50, TobCom. E 4 b (1550), Kellgren 3: 109 (1794). dwäla Warnmark Sinnev. A 3 a 42 (1687), Dalin Arg. 2: 24 (1734, 1754). — pr. ind. sg. dwel LPetri SalOrdspr. 19: 11 (1561). dwäler Stiernhielm Herc. 71 (1658, 1668). dväljer (dväll-) OxBr. 1: 299 (1625), Oxe Vitt. 23 (1710), Atterbom VittH. 194 (1845). — imper. sg. dväl Nicander KonStyr. 6: 127 (1760). — ipf. ind. dvalde Björner Samson 32 (1737), Afzelius SæmE 77 (1818). — sup. dvalt Wivallius Dikt. 83 (1631). dvälliat Rudeen Vitt. 264 (1687). pass. o. dep.: inf. dväljas (dvel-, dväl(l)-) LPetri 2Post. 24 b (1555) osv. — pr. ind. sg. dväls (dvels) Stiernhielm Herc. 340 (1658, 1658: dwals; säkerl. tryckfel), Swedberg BetSvOlycko 15 (1710). dväljs (dwälgz) Stiernhielm Herc. 268 (1648), Geijer I. 3: 221 (1812) osv. dväljes (dvel-) Tessin Bref 2: 79 (1754) osv. — ipf. dvaldes Luk. 1: 21 (NT 1526) osv. dwäldes (dwel-) Lælius Bünting Res. 2: 83 (1588), Peringskiöld Vilk. 25 (1715), VRP 14/4 1733 (: väldes). dväljdes Polyfem II. 17: 2 (1810) osv. — sup. dvalts Widegren (1788) osv. dväls Rudbeckius KonReg. 18 (1614). dväljts Atterbom Minn. 484 (1818) osv. — p. pf. dwaldh Linc. (1640; under duco). väl- VRP 14/4 1733 (: väldes, ipf.))

Etymologi

[fsv. dvälia, kvarhålla, fördröja, dröja (dvälias, kvarstanna, dröja), motsv. d. dvæle, fördröja, dröja (ä. d. äfv. dvæl(i)æs, dröja, stanna), isl. dvelja, fördröja (dveljask, dväljas), fsax. bidwellian, uppehålla, hindra, fht. twaljan, twallen, mht. twellen, dwellen, uppehålla, fördröja, feng. dwelian, dwellan, föra vilse, eng. dwell, vistas (bet. måhända påverkad af nord. spr.); kausativ till ett i fsax. fordwelan, försumma, o. fht. twelan, vara bedöfvad, föreliggande starkt verb; jfr äfv. got. dvals, dåraktig. Annat afljudsstadium uppträder i DOLL (af nt. doll; jfr t. toll), DOLSK, adj.1, samt i DÖLJA; jfr gr. ϑολός, grumlig; liksom DUSA, DVAS, DUST, sbst.1, DOF, DÖF, DOFT, DYFT, m. fl. till en rot dhu- med bet. ’ryka’; den urspr. bet. af dvälja har varit ’göra l. vara omtöcknad l. förvirrad’, hvarur sedan torde ha utvecklats bet. ’fördröja’, ’dröja’. Jfr DVAL, sbst. o. adj., DVALA, sbst. o. v.]

I. (†) försänka i dvala; söfva. Döden dwäler i dwalm, alt hwad här lefnat, och lijf har. Stiernhielm Herc. 71 (1658, 1668). — bildl.: förkväfva. Et gift, som kan .. (det späda förnuftet) både dväla och döda. Dalin Arg. 2: 24 (1734, 1754). Såsom kung står brottet, och det goda dväljes. Runeberg 2: 210 (1830).

II. kvarhålla, kvarstanna o. i däraf utvecklade betydelser.

1) (†) tr.: komma (ngn l. ngt) att kvarstanna (ngnstädes), kvarhålla. Bort red Vnger Hammar hin Grå, / Han läter sigh intet dwellia. SvForns. 1: 50. Ingen skal migh, nu här lenger dwelia. TobCom. E 4 b (1550). Afzelius SæmE 77 (1818; efter isl.).

2) (†) refl. o. intr.: kvarstanna, dröja kvar; ofta svårt att skilja från 3. Will Hertig Carl något häremot säije, / Han skall hos osz icke länge dwällie. Carl IX Rimchr. 53 (c. 1600). Skall Cantzleren .. serdeles der, som (han) något duälier, förfahra hvad fehl, som finnes uthi upbörden och uthgifften. OxBr. 1: 299 (1625). Linc. (1640). Mån det är mödan värdt at mig här längre dvälja. Skjöldebrand Cleop. 29 (1749).

3) (†) intr.: uppehålla sig; vistas, bo, lefva. Iagh blifwer qwald och hårdt tiltalt, deet iag haar hoos eder dwalt. Wivallius Dikt. 83 (1631). Wåra antipodes, eller the, som dwälia å then sidan af jordens krets, som är twärt emot wåra fötter. Block MotalaStr. 20 (1708).

4) (†) tr.: fördröja l. försinka (ngt l. ngn), förhindra (ngts verkställighet), förhala; uppskjuta. En förståndigh man dwel sina wredhe. LPetri SalOrdspr. 19: 11 (1561). (Det) dwaldes .. medh then nya Påfwens Waal (till nästa år). Schroderus Os. III. 1: 357 (1635). Konungen i Danmark hafwer .. betient sigh denne occasion (dvs. detta tillfälle) at dwällia tractatswärket. RARP 7: 191 (1660). Nicander KonStyr. 6 (1760). — i pass. med intransitiv bet., närmande sig bet.: stå på, vara. Qvinne qved qvæljæs, så længe hænne barnefödslan dvæliæs. Bureus Suml. 78 (c. 1600).

5) (†) intr.: dröja, vänta, söla. Hwad dwelie i thå lenger, Hwadt beråde j. Hvadt stå j. GR 5: 230 (1528; ur daljunkarens upprop till dalallmogen). De Swenske pläge eij länge att dwällie, / Snart pläge de annen Öfwerhet wällie. Carl IX Rimchr. 64 (c. 1600). Dväljer än du, / Dådfulle Bjarke? Atterbom VittH 194 (1845; efter isl.).

6) dep.

a) (†) stanna l. vara kvar, dröja; jfr 2; ofta närmande sig b; äfv. bildl. Och folket förbidde Zachariam, och förundradhe ath han dwaldes j templet. Luk. 1: 21 (NT 1526). Sedhen hwart ståndh hade intagit sine Säten (på rikssalen); Dwäldes de widh pass en Timma, förr än Rikzens Rådh .. inkommo. RARP 1: 87 (1629). Där Ruus holler hus der dwals icke Wijsdom och frode. Stiernhielm Herc. 340 (1648, 1668); jfr b. Kiäre, hwadan är doch thet, at wår dyre Konung (dvs. K. XII) .. dwels i Turckars och Barbarers land? Swedberg BetSvOlycko 15 (1710). Tessin Bref 2: 79 (1754). — närmande sig bet.: vänta, försinka sig; jfr 5. Wardt jag wreder och harm, / Och rände åt Slottet det genaste jag kunde, / Dwaldes rätt inga stunde. Carl IX Rimchr. 35 (c. 1600).

b) (numera bl. i högre stil o. om människa) uppehålla sig; vistas, bo, lefva. (Herodes) foor nedh aff Iudea landit till Cesaream, och dwaldhes ther. Apg. 12: 19 (NF 1526); jfr a. Bönderna .. dwällias på Bygden. Schroderus Comenius 686 (1639). Väl dväljas Gudar, Helge, i Disarsal, / men ej som snäckan dväljes i slutet skal. Tegnér (WB) 5: 14 (1825). Vildsvinet .. dväljes helst på .. fuktiga ställen. Möller Jordbr. 36 (1881). Bland sina värmländska landsmän fann Tegnér en krets af släktingar och vänner, i hvilken han hellre dvaldes (än i hofkretsarna). Tegnér Farf. 313 (1900). — bildl. AGSilverstolpe i 1SAH 4: 173 (1791). Den föreställningskrets, hvari de germaniska stammarne dvaldes. Rydberg KultFörel. 4: 229 (1887). Alexander .. dvaldes i den fria humorns rymder. Hallström Sparfv. 47 (1903). — jfr FORT-, SAMMAN-DVÄLJAS.

c) (†) vara, hafva varaktighet. Wårt leffuande på iordenne är såsom en skugge, och dwäls intet. 1Krön. 29 (”30”): 15 (Bib. 1541).

Spalt D 2405 band 7, 1923

Webbansvarig