| Publicerad 1935 | Lämna synpunkter |
KALLNA kal3na2, v. -ade; förr äv. KALLNAS, v. dep. -ades. vbalsbst. -ANDE, -ING (i bet. I 1, †, Troil Isl. 244 (1777), VetAH 1797, s. 157).
I. intr., förr äv. dep.: bliva kall l. kallare, svalna, avkylas; i p. pf. äv. med mer l. mindre adjektivisk bet.: kall, sval.
1) i eg. bet.; jfr KALL, adj. 1; äv. (numera mindre br.) opersonligt, i fråga om luftens temperatur: det blir kallare, det svalnar av, temperaturen sjunker. Kom nu, annars kallnar maten! BOlavi 67 b (1578). Släck Eelden vth och lät Askan koldna. Forsius Min. 20 (c. 1613). (Man låter enbärsölet) rinna i ett Kaar, där det kan stå och kålnas. Rålamb 13: 78 (1690). En delikat aborre, som endast hade det felet att vara litet kallnad. Sturzen-Becker 2: 123 (1841, 1861). Det kallnar och mörknar till domedag. Hansson NVis. 130 (1907). I en svart fyrkant lågo de uppfatade kolen omkring oss och kallnade. Andersson Kolarhist. 116 (1914). — särsk.
b) om levande varelse(s kropp) l. om kroppsdel l. om blodet o. d.: (mer l. mindre) mista den naturliga värmen, förlora kroppsvärmen, bliva kall l. frusen, isas; särsk. i fråga om inträdande dödskyla hos en avliden; i p. pf. äv. (i vitter stil) övergående i bet.: död, avliden. Benen .. kåldne vp öfuer knäen såsom en ijs. HBielke (1597) i HB 2: 311. (Av en hastig skräck) kommer at the vthwärtes Lemmar kålna och bäfwa. Palmchron SundhSp. 339 (1642). Den hand som ofta tryckte din är kallnad, / .. uti grafvens natt. Tegnér (WB) 8: 43 (1839). Du .., / från kallnad make ryckt, låt blicken gå tillbaka / till dessa skuggors rymd. Hallström G3 11 (1918). — särsk. (†) i mer l. mindre oeg. l. hyperbolisk anv.: isas, stelna (av sorg, ångest o. d.); äv.: rysa (av skräck o. d.); äv. opers. i sådana uttr. som det kallnar i ngn l. ngns hjärta o. d. När .. (äkta makar) allenast komma i then Tanckan, at the hwar annan mista skola, så kålna the vti Hiertat. Elimæus ALonicer B 2 b (1613). Danske hoffmän få eet annat sinn / Deres blodh både Kållnar och rÿser. Visb. 1: 353 (1658). Hela min Kropp hisnar och kålnar, när jag i ditt (dvs. helvetets) Diup med mine Tanckar nedstiger. Fernander Theatr. 370 (1695). Allernådigste Herre, min blod kallnade, jag fruktade, att E. M:t med onåd ansett min djärfhet. Tersmeden Mem. 3: 233 (1744). Det kallnade i mig af häpenhet. Säfström Banquer. Hh 2 b (1754). Weste (1807).
a) om känslor o. d. (numera i sht kärlek l. vänskap, hat l. vrede, nit l. iver l. intresse o. d.), förr äv. om liv, värksamhet o. d.: avtaga i häftighet l. intensitet, svalna; mattas; avtaga. Om hetan som är tänd i Hiertat kunde kalna. Skogekär Bärgbo Wen. 91 (c. 1650, 1680). Ju mer hans (dvs. Jesus’) kiärlek (är) het, mer kålnar ehr och fryser. Brenner Pijn. 11 (1727). I samma mon (som Svipdag intogs av Yrsa) kalnade ock hans tro och undergifvenhet för Adil. Lagerbring 1Hist. 1: 109 (1769). Efter den sista thronförändringen började Ryssarnes vänskap för Sverige kallna. Ekelund 1FädH II. 1: 131 (1830). Johans katholska ifver kallnar sedermera. Geijer SvFolkH 2: 250 (1834). Sedan vreden kallnat. FRuneberg (c. 1878) hos Söderhjelm Runebg 2: 42. Därigenom att laglösheten förökas, skall kärleken hos de flesta kallna. Mat. 24: 12 (Bib. 1917). — särsk. i numera obr. uttr. Lät Sorgen kallna. Runius Dud. 2: 114 (1707). För at ej låta samtalet kallna. Eurén Kotzebue Orth. 2: 45 (1794). Vi lemna (dans-)ringen, och låta leken fortfara så att den icke kallnar. Sparre Frisegl. 2: 195 (1832). Ett glesnadt, kallnadt, sin helgd beröfvadt familjelif. Agardh BlSkr. 2: 122 (1837).
b) om person l. ngns sinne l. hjärta o. d.: svalna l. avkylas i sitt intresse l. sina känslor (för ngt); mista kärleken till l. intresset för ngn l. ngt; ofta i uttr. kallna för, förr äv. mot ngn l. ngt; äv. allmännare: svalna i sitt känsloliv, bliva känslolös. Vij begynna hett (med vårt företag), men kalna snart. Linné Bref I. 2: 9 (1740). Deraf kallnade Förstarnes Sinnen mot Roms välde. Dalin Hist. 2: 374 (1750). (Jesus’) Ande .. upeldar ett kallnadt bröst. Ödmann StrFörs. II. 2: 157 (1803). Låtom oss älska Jesum, .. och icke kallna i kärleken. Rogberg Pred. 1: 183 (1827). Har hon redan kallnat för den, som ville ge allt för att äga henne. Jolin MSmith 47 (1847). Hon förstod, att hon var dömd att åldras och kallna. Vinterg. 1894, s. 47. Hallström LevDikt 11 (1914).
II. (†) tr.: låta kallna; avkyla; anträffat bl. i bildl. anv. (jfr I 2). Jag har uteslutit alt detta .. för at icke kallna händelsen (dvs. låta handlingens intresse svalna). Björn Okände 95 (1791). Uträkningen .. är .. att kallna folket. Liljecrona RiksdKul. 551 (1841).
KALLNA BORT10 4.
1) (högre l. vitter stil, föga br.) till I 1 b: kallna i döden. Sakta kallnar bort ditt hjärta, grafvens förgård öppnar sig. Wecksell SDikt. 107 (1860; i bild).
2) (†) till I 2 a; om känsla o. d.: kallna o. upphöra, dö bort. Att kiärleken siälf måste kålna bårt. LejonkDr. 104 (1689).
Spalt K 182 band 13, 1935