| Publicerad 1935 | Lämna synpunkter |
KANNA kan3a2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or (SthmSkotteb. 1521, s. 225, osv.) ((†) -er Berchelt PestOrs. B 5 b (1589), Risingh LandB 62 (1671)); förr äv. KANNE, m.; pl. -ar (Bullernæsius Lögn. 361 (1619), PlacatMåttWicht 10/3 1665, s. A 3 a).
1) större, mer l. mindre cylindriskt, stundom bukigt l. konformigt kärl som är försett med grepe (hänkel) o. vanl. äv. med lock. OPetri Tb. 12 (1524; uppl. 1929). — jfr BLÄCK-, ELFENBENS-, GLAS-, GUBBE-, KOPPAR-, KRISTALL-, LER-, PIP-, SILVER-, STRUT-, TENN-, TRÄ-KANNA m. fl. — särsk.
a) (i sht förr) om med grepe o. lock försett kärl som är förfärdigat av (svarvat, skuret l. laggat) trä l. av metall (ss. tenn l. silver) l. av lergods, fajans l. dyl. o. som användes ss. dryckeskärl; äv. med särskild tanke på innehållet. Iagh satte .. (dem) kannor före fulla medh wijn, och skålar, och sadhe til them, Dricker wijn. Jer. 35: 5 (Bib. 1541). Min Son Ruus, uti Kannor och Krus; uti gruf-same Bolkar, / Tig skal öfwa med art. Stiernhielm Herc. 193 (1648, 1668). Joachim uti Babylon / Hade en hustru Susanna. / Töm vår kanna; :||: / Skål för des person! Bellman (BellmS) 2: 93 (1791). Kannan af silfver, tre mark tung, gick flitigt kring laget, / prydd med en karolin på locket, med skummande mars-öl. Tegnér 1: 247 (1841). Den bukiga kannan under 1600-talets förra del. Löfgren TenngjH I. 2: 52 (1933). (Vid drickandet av minnesskålar) gick hornet, kannan eller skålarna runt omkring bordet. Nilsson FestdVard. 41 (1925). SvUppslB (1933). — jfr DRAGAR(E)-, DRICKS-, DRYCKES-, VIN-, ÖL-KANNA m. fl. — särsk.
α) i vissa ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Det är en man, som man ej vill dricka ur kanna med. Rhodin Ordspr. 42 (1807); jfr: Han hölle sig för god att dricka uhr kanna med kyrkioherdens hustru. HdlCollMed. 19/12 1694. Nosa intet i korporalens kanna. Rhodin Ordspr. 99 (1807); jfr Bellman (SVS) 1: 28 (1790). Han spottar intet i kannan. Rhodin Ordspr. 65 (1807).
β) övergående i bet.: dryckeskalas, traktering; ss. senare led i ssgr; jfr GULBENS-, HATT-, KÖPES-KANNA.
b) om med grepe försett förvaringskärl (med l. utan lock) för flytande ämnen, ofta inrättat för att man därur vid behov skall kunna hälla avsedd kvantitet; äv. med särskild tanke på innehållet. 1Kon. 19: 6 (Bib. 1541). (De skola) uttage på Stocholms slott ett handfaat och en kanne aff sölff. G1R 26: 785 (1556). Frösådd på bänk vattnas med en kanna försedd med fin sprit. HbTrädg. 1: 30 (1872). Drycken hälldes i .. (glasen) från kannor stående på bordet. Norlind AllmogL 363 (1912; i fråga om förh. c. 1750). — jfr ALTAR-, BÄR-, CHOKLAD-, DOP-, DRAGAR(E)-, DUSCH-, FOTOGEN-, GJUT-, GRÄDD-, HAND-, KAFFE-, KOMMUNION-, MJÖLK-, OLJE-, SENAPS-, SKÄNK-, SKÖLJ-, SMÖRJ-, SPRUT-, TE-, TJÄR-, TVÄTT-, VATTEN-, ÖS-KANNA m. fl.
c) [jfr motsv. anv. i d.; trol. utvecklat ur KANN-STÖPA] (†) i uttr. stöpa kannor o. d., i överförd anv.: kannstöpa. (Skomakarna besökte värdshuset) för att dricka sitt stop och stöpa sin kanna. Rydberg Frib. 282 (1857; äv. i uppl. 1877). FVScholander (1863) hos Wennerberg Bref 2: 266.
2) [utvecklat ur 1 a] äldre svenskt rymdmått (officiellt avskaffat gm metersystemets införande 1878) som utgjorde två stop o. som enligt förordningarna av 1737 o. 1739 skulle mäta 100 kubikdecimaltum (dvs. 2 l. 6 dl. 1,7 cl.). iiij (dvs. fyra) kan[n]or win. SthmSkotteb. 1521, s. 225. 3 kanner sallth. SkrGbgJub. 6: 217 (1590). 1 kana miölk. BtSödKultH 12: 87 (1598). Tree eller fyra kannar ööl aff Stockholms mått. Bullernæsius Lögn. 361 (1619). FörordnMått 1737, § 2. En kanna punsch. Strindberg RödaR 245 (1879). jfr: Under 1400-talet synes det hafva varit sed att göra kannor, som rymde två stop, hvilket gaf anledning till kannans upphöjande till ett särskildt mått. Hildebrand Medelt. 1: 752 (1894).
3) i oeg. anv., om ngt som till utseendet liknar en kanna (i bet. 1).
a) bot. om kannformigt utbildad del av ett blad; jfr KANN-VÄXT. Nepenthes melamphora, hvars kannor voro rikligt fyllda med vatten. BotN 1900, s. 121. NoK 15 b: 49 (1924).
b) [jfr motsv. anv. av t. kolbe(n), eng. o. fr. piston; ordet är i denna bet. först anträffat i ssgn PUMP-KANNA] tekn. om (cylinderformig) kolv, pistong. JernkA 1824, s. 306. Borr- eller pistonstången .. utgående från kannan. TT 1871, s. 28 (i fråga om bärgborrningsmaskin). Fast anbragt vid kannan är pistonstången. Lundberg Lok. 113 (1902). De rörliga delarna (i bilmotorn) .. utgöras i främsta rummet af kannorna, hvilka röra sig upp och ned i cylindrarna. Nerén HbAut. 1: 5 (1911). Moberg Rosell 260 (1932). — jfr LUFT-, PISTONG-, PUMP-KANNA m. fl.
4) [trol. elliptiskt av Å-KANNA] bot. namn på växtsläktet Nuphar Lin., med syftning på att frukten liknar en gammaldags kanna. Neuman o. Ahlfvengren Fl. 516 (1901). Lyttkens Växtn. 1046 (1911). — jfr Å-KANNA.
(jfr 4) -BLAD. (kann- 1867. kanne- 1638—1863. kanno- 1538—1640) (†) växt av växtsläktena Nymphæa Lin. o. Nuphar Sm., vilka förr vanl. icke särskildes; äv. om dessa växters blad. VarRerV 58 (1538). Franckenius Spec. D 3 a (1638). Nyman VäxtNatH 1: 254 (1867; om bladen). —
(1) -BORSTE. (kann- 1738—1872. kanne- 1578) (föga br.) borste för rengöring av kannor. TullbSthm 21/8 1578. SvTyHlex. (1851, 1872). —
(3) -BROSK. [jfr t. giessbeckenknorpel, nylat. cartilago arytænoidea, gr. χόνδρος ἀρυταινοειδής (Galenus), till gr. ἀρύταινα, kanna. De båda brosken, som av Galenus höllos för ett enda, ansågos av honom likna en kanna] anat. vart särskilt av de två i struphuvudet befintliga, pyramidformiga brosk som sitta på bakre delen av ringbroskets skiva; i sht i pl. Thorell Zool. 1: 247 (1860). Det är mellan kannbroskens baser och främre partiet av sköldbroskets insida som stämbanden äro utspända. Broman Männ. 2: 210 (1925). —
(2) -BUTELJ. (kann- 1678 osv. kanne- 1746—1869. kanns- 1793—1904) (förr) butelj rymmande en kanna. BoupptSthm 23/8 1678. I en stor sal stodo på ett bord flere kannsbuteljer med punsch. Ramsay Barnaår 1: 133 (1904). —
(1) -BÄNK. (kann- 1639 osv. kanne- 1674—1912) [jfr ä. d. kandebænk, fnor. kannabekkr] (förr) skänkskiva l. hylla, senare äv. skänk varpå resp. vari kannor o. andra kärl uppsattes (insattes) o. förvarades; särsk. ss. i musealt fackspr. upptagen term för dylik skänkskiva (l. skänk). Schroderus Comenius 562 (1639). 1 St Skååp med kannebenck. VDAkt. 1701, nr 147 (1698). Erixon Möbl. 1: XLV (1925). —
-BÄNKS-SKÅP. (kanne-) (förr) skåp l. skänk för förvaring av kannor o. d. 1. kannebenks skåp med trä fönster. BoupptVäxjö 1828. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 184 (1868). —
(2) -DRYG. (enst., †) som rymmer en (hel) kanna. Uti en kanndryg mugg / Jag varma nectarn honom räckte. Lenngren (SVS) 2: 227 (1798). —
(2) -FLASKA. (kann- 1653 osv. kanne- 1678—c. 1743) (förr) flaska rymmande en kanna. Löfgren TenngjH I. 2: 242 (i handl. fr. 1653). —
(1) -FORM, förr äv. -FORMA, sbst. (kann- 1653 osv. kanne- 1653) form (se d. o. II 1) för gjutning av kannor. Löfgren TenngjH I. 2: 243 (i handl. fr. 1653). —
(1) -GJUTARE. (kann- 1654 osv. kanna- 1545 (: Kannagiutare Skråå)—1628. kanne- 1522—1771 (: Kannegjutare-Ämbetet). kanno- 1524—1538) [fsv. kannogiutare] (förr) person som hade till yrke l. sysselsättning att gjuta kannor, tenngjutare; ofta ss. tillnamn; jfr -STÖPARE 1. Niels ka[n]negiwta[re]. SthmSkotteb. 1522, s. 243. Her j Staden skole icke wara flere än .. fire kanne giutara Som holle skole theras färduge värkestäder. Skråordn. 229 (1545). Löfgren TenngjH I. 1: 18 (1925; i fråga om ä. förh.).
Ssgr (förr): kanngjutar(e)-skrå, n. Skråordn. 229 (1545). Strindberg SvÖ 1: 281 (1882). Stockholms kanngjutareskrå. Löfgren TenngjH I. 1 (1925; i titel).
(1) -GREPE, äv. -GREP. (kann- 1852 osv. kanna- 1640—1700. kanne- 1579—1640) grepe l. handtag på en kanna. VarRerV 27 b (1579). Östergren (1929). —
(1) -HÅL. [jfr HÅL, sbst. 1 b; trol. med syftning på att man kan ställa kannor med mjölk o. d. i kakelugnsnischen för uppvärmning] (i fackspr.) kakelugnsnisch. TLev. 1902, nr 2, s. 1. Kannhål eller varmskåp. ByggnK 3: 579 (1928). —
-HÅLS-LUCKA. (-hål- 1859. -håls- 1859 (: par-kannhålsluckor) osv.) (i fackspr.) (mässings)lucka för kannhålets tillslutning; vanl. i pl. Rothstein Byggn. 570 (1859). ByggnK 3: 579 (1928). —
(2) -KRUS. (kann- 1808 osv. kanne- 1583—1800) (förr) krus rymmande en kanna. TullbSthm 14/6 1583. (Jag var vid min resa till universitetet försedd) med en väldig smörbytta och ett stort kannkrus med bränvin. Böttiger 6: 101 (c. 1875). —
(2) -LAND. (kann- 1697—1917. kanne- 1698—1774) [jfr KAPP- o. TUNN-LAND] jordareal beräknad för en kannas utsäde; ss. mått: jordareal av 1,000 kvadratfot; numera bl. (i Norrl., bygdemålsfärgat) om jordareal som beräknas fordra en kannas utsäde av linfrö. Elvius Qvadr. 81 (1697). Tomterne, täppor, humlegårdar, trä- och krydde-gårdar, uträknas (vid jordrevning) i tunne- och kappe- eller kanneland. PH 5: 3379 (1752). Hellström NorrlJordbr. 423 (1917). —
(2) -MÅTT. (kann- 1690 osv. kanne- 1664—1844) (förr)
1) abstr.: mått beräknat l. angivet i kannor. HSH 40: 78 (1664). Behållandes Kannmåttet wäl i minnet. Rålamb 1: 44 (1690).
2) konkret: (bläck-, trä- osv.) mått av en kannas rymd; kanna (i bet. 2). BoupptVäxjö 1735. Om du fyller ett kannmått jemnt till brädden med vatten. Berlin Lrb. 117 (1852). 2.300 kannmått frisk luft i timmen. Alm(Sthm) 1858, s. 40. —
(2) -RUM. (kann- 1644—1893. kanne- 1649—1800) (†)
1) rymdinnehåll (uppmätt i kannor), kannrymd. Faat, Skålar och Krukor sälies alt effter Kannerumet. SthmStadsord. 1: 119 (1654). AdP 1800, s. 906.
2) rymd l. mått av en kanna; kanna (se d. o. 2). 1. kättil om 4. kanrumm. BoupptSthm 27/11 1644. Lundell (1893; anfört fr. finl. förf.). —
(2) -RYMD. (kann- 1807 osv. kanne- 1800—1873) (förr) rymdinnehåll (uppmätt i kannor); jfr -RUM 1. AdP 1800, s. 722. Uppmätning af ett fats (laggkärls) kannrymd. 2NF 21: 958 (1914). —
(1 a) -SKOTT. (kann- 1807—1865. kanne- 1807) [sv. dial. kannskott (Rietz)] (†) eg.: skjutande av dryckeskannan rundt laget; särsk.
a) i uttr. komma i kanneskottet, eg.: komma i vägen för kannan, då den skjutes rundt bordet; i överförd anv.: komma i vägen (för ngn l. ngt); komma i rätta ögonblicket, komma som om man vore kallad; äv. i uttr. ställa sig i kannskott, ställa sig i vägen l. i beredskap (för ngt). Om .. (de infödda kvinnorna) par hazard kommo i kanskott för er, skulle utsigten icke förekomma retande. Ekmanson Sterne 2: 61 (1791). Weste (1807; angivet ss. skämts.). Tror du intet jag såg hur du ställde dig i kanskott i morse (när det gällde visst angenämt arbete). Knorring Torp. 1: 19 (1843).
b) övergående i bet.: dryckeslag. Sitta mellan skål och vägg, .. (dvs.) i kanneskott. Rhodin Ordspr. 109 (1807). Jfr C. —
(2) -SKÅL. (kann- 1686 osv. kanne- 1546—1832) (förr) skål rymmande en kanna; äv. ss. rymdmått. Johansson Noraskog 2: 144 (cit. fr. 1546). BoupptSthm 30/12 1686, Bil. —
(1) -SKÅP. (kann- 1754 osv. kanne- 1902) (förr) skåp l. skänk för förvaring av kannor o. d.; jfr -BÄNK o. BÄNKS-SKÅP. ÅgerupArk. Bouppt. 1754. Nilsson HallMus. 91 (1902). —
(1) -STOL. (kanne-) [jfr ä. d. kandestol, fnor. kǫnnustóll] (förr) kannbänk. Landsm. Bih. 15: 66 (1916; fr. Rackeby i Västergötl.). Erixon Möbl. 1: XLV (1925). —
-STÖPA. [jfr d. kandestøbe, t. kannegiessern; till -STÖPARE 2; jfr KANNA, sbst.2 1 c] uppträda ss. (politisk) kannstöpare (se d. o. 2), uttala sig om politik l. andra allmänna angelägenheter utan att äga nödiga insikter, förnumstigt ”klyva näbb” i statsangelägenheter o. d.; spå i politik. Våra kannstöpande landsmän. Tegnér (WB) 8: 669 (1839). Politici kannstöpte i en vrå / Samt viste allt — och ändå litet mera. CVAStrandberg 5: 241 (1862). Att sitta vid skrivbordet fjärran från verkligheten och kannstöpa om ungdomen. SvD(A) 1932, nr 353, s. 18. —
1) (†) i eg. anv.: kanngjutare, tenngjutare. SkrFGLund 15: 12 (1686). Den Politiske Kannstöparen .. af Danskan försvenskad. Lagerström Holberg (1729; boktitel); jfr Därs. 10; jfr 2. SkrFGLund 15: 13 (1736).
2) [efter d. kandestøber i den anv. ordet fått gm Holbergs komedi Den politiske Kandestøber (1722)] i överförd anv.: person som uttalar sig om politik l. andra offentliga angelägenheter utan att äga nödiga insikter; äldst (med närmare anslutning till Holbergs komedi) i sht i uttr. politisk kannstöpare [jfr holl. een politieke kannengieter, t. ein politischer kannengiesser]. Få äro nögde med hvad giordt är, alt in til den Politiske Kanstöparen. Oelreich 511 (1755). Öfver kejsar Alexanders död gläda sig alla härvarande politiska och liberala kannstöpare omåttligt. Tegnér (WB) 5: 528 (1825). Levertin Magistr. 49 (1900). särsk. (numera föga br.) i oeg. o. allmännare anv.: ovederhäftig bedömare o. pratmakare. En kannstöpare i Grekiskan. Polyfem III. 1: 2 (1810). Den talrika klassen af, om jag så får uttrycka mig, meteorologiska kannstöpare. Björling Sol. 101 (1870). —
-STÖPERI1004. [efter d. kandestøberi l. bildat till -STÖPARE 2] ovederhäftigt o. osakkunnigt politiserande l. pratande i offentliga angelägenheter; konkret, om ovederhäftigt uttalande, projekt, antagande o. d. SvMag. 1766, s. 138. (”Riksdagsbondens”) Bibel är Aftonbladet, och hans käraste sysselsättning kanstöperiet. Tegnér (WB) 8: 344 (1839). Svenska kannstöperier. Kleen (1908; boktitel). SvTidskr. 1931, s. 170. —
-STÖPERSKA. [till -STÖPARE 2] (vanl. skämts.) kvinnlig kannstöpare (se d. o. 2). Selander Keller Seldw. 1: 225 (1913). Modärna kannstöperskor med cigarrett i mungipan. Östergren (1929). —
(2) -TAL. (kann- 1697 osv. kanna- 1607. kanne- 1572—1889)
1) (förr) antal kannor. RARP 4: 593 (1651). Alle större och mindre Måhlkiäril för våta och torra Vahror, böra til ett vist Kannetal inrättas. FörordnMått 1737, § 3. BtRiksdP 1870, I. 1: nr 1, Bil. nr 6 b, s. 12.
2) (†) i uttr. med l. vid l. i kanntal l. utan prep., ss. adverbiell bestämning till verb: kanntals, kannvis. Så månge som någre drycker .. inlegge till köp .. och med kannetaal uthsällie. Stiernman Com. 1: 224 (1572). UrkFinlÖ II. 1: 116 (1593: widh kanne taall). BtÅboH I. 10: 45 (1607; i kannataall). Then som Ööl sälier Kannetaal vthi Städherne. OrdnLilleTull. 1622, s. D 3 a. Eichhorn Stud. 1: 195 (cit. fr. 1635). PH 5: 3194 (1752). —
(2) -TALS, adv. (kann- 1661 osv. kanne- 1594—1764. kanno- 1730) (i sht förr, mindre br.) = -VIS. RA II. 1: 294 (1613). I alla städer skola wisse stadzkällare wara, .. ther godt win och öhl säljes stop- och kannetals. FörarbSvLag 5: 254 (1718). Få menniskor i lifvet köpa grädde kanntals. Almqvist Lad. 30 (1840). särsk. (†) i uttr. i kanntals. Klede i allnathalls .., win i kannethalls. SkrGbgJub. 6: 342 (1594). —
(2) -VIS, adv. (kann- 1804 osv. kanne- 1839—1842) (i sht förr) i kannor, efter uppmätning medelst kanna; äv.: till en myckenhet av (flera) kannor. Wikforss 1: 903 (1804). Fin Punsch i bout(eljer) och kannevis hos Fr. Westergreen. LdVBl. 1842, nr 14, s. 3 (annons). Där dracks brännvin kannvis. Koch GudVV 1: 82 (1916). —
(3 a) -VÄXT, r. l. m. bot. växt av släktet Nepenthes Lin., vars bladspetsar utvecklats till en ihålig bildning som liknar en kanna; i sht i pl., ss. namn på ifrågavarande släkte. Fries BildVäxtv. 138 (1868). NoK 15 b: 48 (1924).
B (†): KANNA-GJUTARE, -GREPE, -TAL, se A.
C (numera föga br.): KANNE-BLAD, -BORSTE, -BUTELJ, -BÄNK, -BÄNKS-SKÅP, -FLASKA, -FORM, -GJUTARE, -GREPE, se A. —
(1) -GRÄS. (†)
1) [jfr t. kanne(n)kraut. Växtens skarpa blad användas för att skura tennkannor o. d.; jfr SKAVGRÄS, SKUR-GRÄS ss. namn på samma växt] växt av släktet Equisetum Lin., i sht E. hiemale Lin. Franckenius Spec. C 1 a (1638). Lind (1749; under kannenkraut).
2) ss. namn på vissa växter som till utseendet likna Equisetum hiemale Lin.
a) i uttr. lille kannegräs, ss. namn på växten Hippuris vulgaris Lin. Franckenius Spec. E 1 a (1638). Därs. D 1 b (1659).
(1) -HUGG. (†) Svaret på en sådan blodig förolämpning (dvs. att ha beskyllt en annan för att tala osanning) blef då ofta ett s. k. kannehugg, eller att den som var lygtad (dvs. beskylld för lögn) slungade öl-kannan emot sin fiendes hufvud. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 387 (1868). —
-KRUS, -LAND, se A. —
(1) -LYCKA, r. l. f. [jfr ä. d. kandelykke, nt. kannengluk, holl. kannegeluk, t. kannenglück; jfr SON(A)-, DOTTER-LYCKA samt POJKE] (†) sista drycken l. skvätten i en kanna; i ordspr. kannelyckan och sonelyckan äro alltid goda, med syftning på tron att den som fick denna dryck l. skvätt också skulle få en son. Törning 93 (1677). Granlund Ordspr. (c. 1880). —
(2) -MÅL. (i fråga om ä. förh.) kannmått.
-MÅTT, -RUM, -RYMD, -SKOTT, sbst.1, se A. —
(1 a) -SKOTT, sbst.2 [möjl. bl. sekundär anv. av -SKOTT, sbst.1] (†) sammanskott av pänningar för betalning av ett dryckesgille. Dhen något haar, han får fulle blij i laget .. (dvs.) Dhen rijke blijr allestädz wäl lijden, effter han kan vthstå Kanneskotet. Grubb 144 (1665). —
-SKÅL, -SKÅP, -STOL, -TAL, -TALS, -VIS, se A.
D (†): KANNO-BLAD, -GJUTARE, -TALS, se A.
E (†): KANNS-BUTELJ, se A.
Spalt K 356 band 13, 1935