| Publicerad 1935 | Lämna synpunkter |
KANTA kan3ta2, v. -ade (BtÅboH I. 11—12: 16 (1655) osv.) ((†) pr. ind. sg. -er Rålamb 4: 110 (”101”) (1690)). vbalsbst. -ANDE, -NING (se avledn.); -ARE (se avledn.).
2) (i fackspr.) avlägsna (avskära l. borthugga l. bortsmälta osv.) utskjutande l. ojämna partier av (ett föremål) för att bibringa detta en l. flera plana gränsytor l. en mera regelbunden form; avjämna en l. flera gränsytor l. begränsningslinjer på (ett föremål); kanthugga; kantskära; kantsåga; jfr KANT, sbst. 3, 4, 9. Timbermän, som kantade bräderna. BtÅboH I. 11—12: 16 (1655). När platt knip-jern beställes så tundt, at det intet kan kantas (dvs. smidas jämnt i kanten). Rinman Jernförädl. 154 (1772). De .. erhållna smältstyckena bringas i en mera regelbunden form (kantas eller tångas). Almroth Karmarsch 168 (1838). Kalkstens-plansten, slipad och kantad. Rothstein Byggn. 537 (1859). (Virket) kantades (vid virkesutdrivning i början av 1800-talet) ytterst hårt, om blåyta eller annat fel förefanns. HbSkogstekn. 180 (1922). De kluvna (tak-)spånarna skola ock kantas d. v. s. täljas raka och jämna i sidokanterna. VästmFmÅ 14: 28 (1924). Edberg TräB 75 (1929). — jfr AVKANTA 1. — särsk. (†): avjämna (ngt) gm slipning. Rålamb 4: 110 (1690). Brenner Dikt. 1: 24 (1697, 1713).
3) (†) klippa l. fila o. d. (mynt) i kanten (för att erhålla metall); jfr KANT, sbst. 4, 9. En Jude-Tiufwer kan dem bägge slag (dvs. guld- o. silvermynt) wäl kanta / Och klippa wingarna i bästa flyckt och lopp. Granatenflycht Penn. 3 (1698).
4) förse (ngt) med kant(er); anbringa kant(er) på l. omkring (ngt); särsk.: besätta (ngts) kant(er) med band l. snören l. pälsvärk o. d.; jfr KANT, sbst. 4, 7. Serenius (1734; under edge, v.). Med Sidenband kantade Skor. 1Saml. 4: 405 (1774). De bättre (handskarna) kantas med kläde och prydas med tofsar. Hülphers Norrl. V. 3: 180 (1797). Om .. (teatermössan) är rosefärgad, kantas den med svandun. Berg Handarb. 178 (1874). Denna söm (i blusens underkant) skall beklädas med kantband — kantas alltså. Sömnadsb. 67 (1915). — jfr GULD-, RÖD-KANTA m. fl. — särsk. oeg. l. bildl.
a) i uttr. (vara) kantad med ngt, (vara) kantad av ngt (se 5). Norra stranderna kring detta haf (dvs. Medelhavet) äro gemenligen höga, samt i synnerhet de Italienska kantade med marmor och andra stenslag. Bergman Jordkl. 16 (1766). (Mat-) Bordet (på järnvägsrestaurangen) var redan kantadt med gäster som anföllo i spridd ordning. Strindberg Fagerv. 162 (1902). Lagerlöf Holg. 2: 168 (1907).
b) (numera föga br.) förse (ett glas punsch) med ”spets”; jfr GULD-KANT slutet. Han .. fylde ett dricksglas med punsch, kantade det med cognac. Strindberg RödaR 248 (1879).
5) bilda l. utgöra kant av l. på l. omkring (ngt); omgiva (ngt) ss. en kant; jfr KANT, sbst. 4, 7. Vara kantad av ngt, vara omgiven av ngt ss. av en kant, vara kantad med ngt (se 4 a). Pantagias inlopp, kantadt af hällar. Adlerbeth Æn. 77 (1804). Den omgifvande trakten (norr om Tavastehus) är vildskön, eller vild, .. emedan väldiga åsar kanta sjöarnas stränder. Topelius Vint. I. 2: 279 (1860, 1880). Kungsängsliljor .. kantade .. den .. gångstig, som från Flustret ledde till Eklundshofsvägen. Wennerberg 2: 234 (1882). Den södra kusten (av Arabien) kantas av höga berg. NorstedtVärldH 4: 397 (1928). Stora människomassor kantade gatorna på vilka den kungliga kortegen skulle dra fram. SvD(A) 1930, nr 277, s. 3.
6) (i fackspr.) vända l. ställa (ngt, t. ex. en tegelsten) på kant; jfr KANT, sbst. 9. Serenius Qqq 3 a (1734). At Teglet .. kan strykas .. under bar himmel, .. då det snart låter sig kanta och stapla, at föras uti Torkhuset under tak. Wijnblad Tegelbr. 2 (1761). TT 1874, s. 203.
2) till 4: på nytt sätta kant (kantband) på l. omkring (ett klädesplagg o. d.). Holmberg 2: 583 (1795). Fru Lejer .. satt vid .. fönstret och kantade om sin svarta klädning. Kuylenstierna-Wenster Ber. 173 (1898).
KANTA UPP10 4 l. OPP4. (vard.) till 4: fålla upp (en kjol); förse (en kjol o. d.) med kantband. Tenow Solidar 1: 179 (1905). Vid fönstret (står) ett stort skrifbord, där hon alltid moderniserar en blus eller kantar upp en kjol eller stryker halsremsor. Wägner Norrt. 11 (1908).
Sammansättningar. Anm. Av praktiska skäl behandlas här nedan utom de ssgr som äro bildade enbart till verbet KANTA äv. sådana som av språkkänslan förbindas på en gång med detta verb och med substantivet KANT. Bland dessa ssgr märkas särsk. sådana som KANT-BAND, -BÅRD, -SNÖRE, vilka här angivits ss. bildade till KANTA 4 men i vissa fall (då de ha innebörden ’band resp. bård osv. varmed ngt är kantat’, dvs. ’band resp. bård i kanten av ngt’) kanske äro ännu närmare anslutna till substantivet.
(2) -BORD. (i fackspr.) arbetsbord (med matningsanordning) för klyvsåg (använd vid kantning av virke l., i allm., för sågning längs med fibrerna). TT 1878, s. 106. 2NF 28: 26 (1918). —
(4) -BÅRD. sömn. bård till kantning av ngt; bård varmed ngt är kantat. Freja 1885, s. 126. En i röllakan vanlig kantbård. Fatab. 1930, s. 230. —
(2) -HAMMARE. (i fackspr.) hammare för kantning av sten; jfr -MÅKARE. Stenhuggeriverktyg: Kanthammare väg(er) 2,5 kg. TLev. 1909, nr 5 A, s. 3. —
(2) -KLINGA, r. l. f. sågklinga för kantning av virke l., i allm., för sågning längs med fibrerna. SundsvP 1886, nr 95, s. 4. HbSkogstekn. 460 (1922). —
(2) -MÅKARE, äv. -MOKARE, r. l. m. (-mokare 1859—c. 1875. -måkare 1892—1907) (i fackspr.) grov hammare för kantning av sten. Rothstein Byggn. 391 (1859). TLev. 1907, nr 6, s. 3. —
(2) -PANNA. tekn. panna med smält tenn l. dyl. vari man för avlägsnande av ojämnheter neddoppar kanten av en förtent plåt. Rinman 1: 962 (1788). Eneberg Karmarsch 2: 560 (1861). —
(2) -RAM. (i fackspr.) ram för kantning av virke. Holmberg Bohusl. 3: 54 (1845). HbSkogstekn. 488 (1922). —
(4) -SNÖRE. snodd l. galon o. d. för kantning av ngt; snodd osv. varmed ngt är kantat. 19. Alnar Swarta Kantsnören. BoupptSthm 31/3 1671. Östergren (1929; anfört ss. förekommande ibland för galon). —
(4) -STEN. sten till kantning av trottoarer o. d.; äv. koll. Rothstein Byggn. 78 (1856). DN(A) 1932, nr 310, s. 16. —
(2) -SÅG. (i fackspr.) klyvsåg (med en l. två klingor) för justering av bredden på bräder, dörrfyllningar o. d. HufvudkatalSonesson 1920, 3: 220. 2NF 30: 337 (1920). —
(2) -TRISSA, r. l. f. (i fackspr.) cirkelsåg för kantning av virke. AHB 116: 16 (1883). SvD(A) 1933, nr 215, s. 7. —
(2) -VÄRK, n. (i fackspr.) eg.: sågmaskin för kantning av virke; klyvsåg (för sågning längs med fibrerna) med klinga, arbetsbord o. matningsanordning (valsmatning). JernkA 1875, s. 393. HbSkogstekn. 458 (1922) Edberg TräB v (1929). —
(4) -VÄXT. trädg. var särskild av ett antal växter som planteras för att bilda kant till l. omkring en rabatt o. d.; infattningsväxt; äv.: växtart som användes ss. infattningsväxt. HbTrädg. 8: 91 (1884). Abelin MTr. 19 (1902).
KANTNING, r. l. f.
1) (i fackspr.) till 2: kantsågning o. d. Eneberg Karmarsch 1: 52 (1858). Ett dubbelt cirkulärsågbord för kantning af bräder. TT 1872, s. 226. HbSkogstekn. 489 (1922).
2) till 4; äv. konkret: kant, bräm. Serenius Pp 4 a (1734). 1 blå Siden Sarge Pelis, med grå verksfoder och svart kantning. BoupptVäxjö 1785. Sammets-Skoning till kantning af klädningar. PriskurCronquist 1898, s. 32.
Ssg: kantnings-förlust. (i fackspr.) till kantning 1: förlust av virke vid kantning av stockar o. d. HbSkogstekn. 458 (1922).
Spalt K 406 band 13, 1935