| Publicerad 1935 | Lämna synpunkter |
KANTÄNKA kantäŋ3ka2, adv.
1) (†) det är tänkbart att (osv.), möjligen, kanhända. Kan tänckia får jagh (pängar) om måndagen. BtÅboH I. 13: 118 (1638).
2) (ngt vard., mindre br.) som man kan tänka sig, som det är lätt att förstå, naturligtvis, förstås. Far, som var giktbruten kantänka, såsom alla gamla bönder .. i Sverige blifva. Wetterbergh GNord 101 (1862). Gabril, kantänka, var inte sen / att hugga pistoln, som låg på en sten. Melin Dikt. 2: 211 (1904).
3) (ngt vard.) ss. uttryck för ironi l. ringaktning l. indignation: naturligtvis, förstås; bevars; jo, det menar man (han, hon); jo, det vill man (han, hon) inbilla en. Porthan BrefCalonius 22 (1793). Vi gå ej på två ben vi andra, kan tänka. Leopold 5: 486 (c. 1820). Kom en annan (dansör), som ej, kantänka, behagade henne, / Fick han ej tala ett ord (innan hon rynkade på näsan). Runeberg 1: 198 (1836). Med sin figur, sin ståtliga figur, / Sin höjd, kantänka, har hon fångat honom. Hagberg Shaksp. 1: 57 (1847; eng. orig.: forsooth). Konungamakten skall kantänka ingripa för att hävda parlamentarismens principer mot en riksdag, som icke anser dem kränkta. SvD(A) 1930, nr 115, s. 5. — särsk.
a) (numera knappast br.) med åtföljande substantivisk bestämning, angivande ngn som är föremål för ens ironi l. ringaktning l. avsky. Kan tänka herrn! Dalin 2: 592 (1855). Kantänka herrn! sad han, som slog far sin. Granlund Ordspr. (c. 1880). Kantänka sådana ogudaktiga sällar, som aldrig kunna lemna en hederlig qvinna i fred. Topelius Vint. II. 1: 203 (1881).
b) inledande en sats.
α) (numera mindre br.) ss. uttryck för ironi. Kan tänka sådan karl han är! Dalin 2: 592 (1855). Kan tänka, hon kan inte vara klädd, hon, som annat folk! Därs.
β) (i Finl.) ss. uttr. för ringaktning l. likgiltighet: än sedan; bevars, ”kors”. Hvarför skulle han sluta upp att lefva godt? Kantänka, läkaren hade ju redan för många år sedan hotat honom med ett dödande slaganfall, men endast ett lindrigt litet ett hade han haft. Tavaststjerna Inföd. 47 (1887). (Skrymtarna) tycka, att Jesus begärde alldeles för mycket af menniskorna. Kantänka, om vi ha våra små fel; dem förlåter nog Gud utan så mycket bråk! Topelius EvBarn. 121 (1893). jfr Bergroth FinlSv. 260 (1917).
c) (bygdemålsfärgat) ss. uttr. för en ironisk l. skämtsam stolthet: kan ni tänka er, må ni tro. Je ä’ blöt som e’ tupp! Je var ute i tornaskuren nyss kantänka. Jolin Mjölnarfr. 94 (1865).
Spalt K 420 band 13, 1935