| Publicerad 1935 | Lämna synpunkter |
KARAKÅ, r. l. m.; best. -en l. -n; pl. -er.
(†)
1) ett slags damjacka med långa, åtsittande ärmar o. baktill försedd med ett flikigt skört l. med bandrosetter. Du skal uti en Karacau af tunt fladdrande Taft .. snart finna din varelse til hälften förminskad emot hvad den .. var (i den hemvävda polonäsen). SP 1792, nr 258, s. 2. Lenngren (SVS) 2: 303 (1793). (Klännings-)Lifvet består af en liten karakå, tätt åtsittande och hopknäppt ända upp i halsen. SthmModeJ 1854, s. 9.
2) om jacka för herrar, liknande ”karakå” (i bet. 1); särsk. om visst slags ss. uniformsplagg använd jacka (se d. o. b). Munthe FortifH IV. 1: 706 (cit. fr. 1796). Calonius Bref 374 (1798). jfr: Frackarnes förvandling till karakåer med två eller tre knappar i lifvet. Polyfem I. 11: 2 (1810).
Spalt K 528 band 13, 1935