Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KARIKERA kar1ike4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Ordformer
(kar- (car-) 1817 osv. karr- 1832—1928)
Etymologi
[jfr d. karikere, t. karikieren; av it. caricare, eg.: lasta, överlasta, av senlat. carricare, lasta på en vagn, av lat. carrus, trossvagn (jfr CHAR, KARET, KARIKATYR, KAROSS, KÄRRA). — Jfr CHARGERA]
1) avbilda (ngn l. ngt) i karikatyr, teckna l. måla o. d. en karikatyr av (ngn l. ngt), i teckning osv. förvända l. förlöjliga l. förvränga l. överdriva (ngt); med avs. på porträtt, teckning o. d.: utföra l. teckna (ett porträtt osv.) i form av en karikatyr; äv. i fråga om skildring i ord; jfr KARIKATYR 1. Atterbom Minn. 266 (1817). Fru Lenngren, med sin ovanliga gåfva för carikerad sedemålning och satir. Tegnér (WB) 4: 462 (1824). Det sköna är ej mindre skönt, fastän det kan karrikeras. Frey 1850, s. 237. Sylwan (o. Bing) 1: 377 (1910). GHT 1935, nr 33, s. 9.
2) (mindre br.) bildl.: åstadkomma en vrångbild av (ngt), förvränga (ngt); jfr KARIKATYR 2. Det sätt, hvarpå .. (Bahrdt i filantropinerna i Marschlins o. i Heidesheim) karrikerade det filantropinistiska belönings- och straffsystemet. Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler 227 (1899).
Ssg: (1) KARIKERINGS-KONST(EN). Hirn Barnlek 218 (1916).
Avledn.: KARIKERBAR, adj. till 1: som kan karikeras. Klint (1906).

 

Spalt K 572 band 13, 1935

Webbansvarig