Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KARRIOL kar14l, äv. karjω4l, r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. -er.
Ordformer
(förr ofta skrivet ca-. kar- (car-) 17041919. karr- (carr-) 1728 osv. -iol 1704 osv. -iole 17161728. cajol 1775)
Etymologi
[jfr dan. o. nor. karriol, nt. karjool, t. karriol(e), eng. car(r)iole; av fr. carriole, av it. carriuolo, diminutiv till carro, vagn, av lat. carrus (se KÄRRA). — Jfr CHAR, KARET, KAROSS, KARRIÄR]
benämning på ett (numera huvudsakligen i Norge brukligt) tvåhjuligt, vanl. ensitsigt enbettsåkdon, förr ansett som relativt förnämt. ÅgerupArk. Arvskifte 1713 (1704). Den, som .. brukar .. till lust giorde carioler med tu hiul, (betalar) en daler sölfvermynt. RARP 17: 156 (1710). Ramsay VägvFinl. 370 (1895; i fråga om förh. i nordligaste Norge). När jag satt bakom på kariolen. Söderblom Herdabr. 79 (1914).
Ssgr: A: KARRIOL-FÄRD. Tamm SammansOrd 74 (1900). Laurin 1Minn. 326 (1929).
-HJUL. (karriol- 1900 osv. karriols- 1900)
-SITS. (karriol- 1929 osv. karriols- 1929) Östergren (1929).
B: KARRIOLS-HJUL, -SITS, se A.

 

Spalt K 615 band 13, 1935

Webbansvarig