| Publicerad 1935 | Lämna synpunkter |
KATIG ka3tig2, äv. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) KARTIG ka3rtig2, adj. -are. adv. -T.
(vard., i sht ngt bygdemålsfärgat)
1) duktig, rask; manhaftig; kavat, karsk; morsk; barsk; stolt, ”stursk”, kaxig; äv.: kry, livlig; äv. i överförd anv., om beteende, yttrande, uppsyn o. d.: som vittnar om (ngn av) nämnda egenskaper; ngn gg: som passar l. anstår en duktig l. manhaftig person, karlaktig; i vissa av dessa bet. svårt att säkert skilja från 2. VgFmT III. 3—4: 81 (cit. fr. 1688). (Cupido) för lijten tijd så kiäck och katig war. Brobergen 16 (1690, 1708). Hertigen håller sig till allmogen, är katig mot adeln. Sparre Frisegl. 1: 230 (1832). Nog ä’ Lena ena dugtig och katig menn’ska. Knorring Torp. 1: 32 (1843). Jagten (ansågs) .. såsom något förnämare och katigare än att gå efter plogen eller dyngkärran. Strindberg Hems. 51 (1887). Det är inte värdt ni sätter näsan i vädret och ser så katig ut. GHT 1897, nr 76, s. 2. Hon hade inte sin vanliga katiga uppsyn. Jensen Audoux ClaireAt. 170 (1922).
2) dristig, tilltagsen; pockande; näsvis, närgången; oförsynt, fräck; påstridig; envis, halsstarrig, styvsint; stridig, trätlysten; i sht förr äv.: angelägen att försvara sin (värkliga l. påstådda) rätt, ”om sig”. En katugh Smedh migh giorde ledh / Fick rumplös från migh gånga. Schroderus JMCr. 151 (1620). (Pilatus) vil af fången höra, / Om han så katig är och konungs titel tar. Brenner Pijn. 61 (1727). Enkefru Sundius var .. ett katigt och äredrygt fruntimmer, samt hade flera processer. Follin HborgH 348 (1851). Så här till helgs, har han alltid blitt katig i sinnet. Svenson-Graner Regnb. 25 (1914). En snål och katig hennes nåd. Karlfeldt i 3SAH 33: 92 (1921).
3) (†) slug, listig, illslug. (Sv.) Katig .. (eng.) Cunning, fly, (lat.) callidus. Serenius (1741). Schultze Ordb. 2248 (c. 1755). Sahlstedt Obs. 44 (1773).
Spalt K 807 band 13, 1935