Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KAUS ka͡u4s, äv. ka͡ω4s, l. (i sht i sjömansspr.) kå4s (kaus (l. kås) Östergren (1929)), r. l. m.; best. -en; pl. -er32; förr äv. KOS, r. l. m.; anträffat bl. i sg. best. -en (Grundell AnlArtill. 1: 3 (c. 1695) (o. pl. -ar) Grundell AnlArtill. 1: 13 (c. 1695), PH 6: 4192 (1756)); förr äv. KOSA l. KOUSA, sbst.1, r. l. f.; pl. -or.
Ordformer
(kaus 1803 osv. ko(o)s c. 1695 (: Koosen, sg. best.)—1756 (: kosar, pl.). kous (cous) 1788—1921. ko(o)sa (co-) 1691—1756 (: kosor, pl). kousa (cou-) 1730 (: Cousor, pl.)—1794)
Etymologi
[liksom d. kovs, nor. kause, kausa, av nt. kaus(e) l. holl. kous (mndl. couse), eg.: strumpa, av ffr. cause (fr. chausse), av mlat. calcia, av lat. calceus, sko, halvstövel, avledn. av lat. calx, häl; jfr CHAUSSERA, v.2, KALKERA, KALSONG]
1) sjöt. o. tekn. (cirkelrund l. ngt oval) ring av metall l. trä med utåtböjda kanter som användes till skoning av ögon i tågvärk l. av hål i segel, presenningar o. d. Rålamb 10: 51 (1691). Kauser, af jern med kip, användas i smäckrare gods för ansättning eller fastsyning samt för huggande af taljor m. m. UFlott. 2: 52 (1881). En kaus för fastgöring av skot eller hals. Christenson MarSlup. 7 (1914). — jfr HANGAR(E)-, HJÄRT-, MÄSSINGS-, RUND-KAUS m. fl.
2) (†) om kuggkrans på vals? Kedjan hvarmed arbetsvalsarna ledas läggas på; hon har sin gång på arbetsvalsarnas kosa. Carlström Spinnm. 86 (1832).

 

Spalt K 839 band 13, 1935

Webbansvarig