Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KELTIBER käl1tibe4r, m.; best. -en, äv. -n; pl. -er; förr äv. KELTIBERIER, m., anträffat bl. i pl. =.
Ordformer
(förr äv. skrivet celt-. -iber 1891 osv. -iberer, pl. 1884 osv. -iberier, pl. 1680—1776)
Etymologi
[jfr t. keltiberer, fr. Celtibériens, pl.; av KELT, sbst.2, o. IBER]
etnogr. i fråga om forntida förh.: manlig individ tillhörande de med kelter starkt uppblandade iberiska stammarna på Pyreneiska halvöns högland; i pl. om individer av dessa stammar utan avseende på kön. Brask Pufendorf Hist. 35 (1680). Eberhardt AllmH 3: 2 (1776). Keltiberer .. voro delade i 4 huvudstammar: arevaker, lusoner, beller och titther. SvUppslB (1933).
Avledn.: KELTIBERISK, adj. [jfr t. keltiberisch] etnogr. adj. till KELTIBER. Sundevall ÅrsbVetA 1845—50, s. 61. Den keltiberiska urbefolkningen (i Spanien). 2NF 26: 486 (1917).

 

Spalt K 897 band 14, 1935

Webbansvarig