| Publicerad 1935 | Lämna synpunkter |
KLABB klab4, sbst.3, n.; best. -et.
1) motsv. KLABBA, v.2 1, om förhållandet att klumpa sig l. hänga vid; klabbföre. TIdr. 1897, s. 87. Efter några sega kilometer på sjön i tilltagande klabb äro vi (dvs. skidåkarna) framme vid Edevik. TurÅ 1912, s. 266.
2) (i vissa trakter, vard.) motsv. KLABBA, v.2 5: fusk, klåperi. Cavallin (1876). Lundell (1893; angivet ss. folkmål).
3) (i vissa trakter, vard.) motsv. KLABBA, v.2 6: trassel, klammeri; särsk. om trassliga affärer. Då har han väl gått och satt sig i skuld och klabb. Wranér HolgSkrädd. 69 (1885). Jämt är det trassel och klabb / och söl och lång begrundan! Gullberg o. Harrie Aristophanes Fågl. 97 (1928).
4) (vard., ngt föraktligt) i sg. best., vanl. i uttr. hela klabbet, ”hela bråten”, det hela, alltihop, allihop. Cavallin Kipling Gadsby 34 (1897). (Han) köpte hela ”klabbet” för en spottstyfver. SkånD 1898, nr 2973, s. 2. Lindqvist Stud. 76 (1906; om samling av personer). Vad kostar klabbet? Upsala(A) 1929, nr 60, s. 6.
Spalt K 1027 band 14, 1935