Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KLAMP klam4p, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. -ar; äv. (numera företrädesvis i bet. 4) KLAMPA klam3pa2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(klamp SvForns. 1: 333, 1546 (: klampana, pl. best.) osv. klampa 1543 (: klampor, pl.)—1899 (: jernklampor, pl.; i bet. 4))
Etymologi
[sv. dial. klamp, m., äv. (i Finl.) klampo, f.; jfr d. klamp(e), klump, kloss m. m., nor. klamp, kloss, mnt. klampe, klammer, spänne (varav t. klampe, klammer), holl. klamp, hög, klump, eng. clamp, hög, klammer; i avljudsförh. till KLIMP, KLÄPP o. KLUMP; avlägset besläktat med lat. gleba, jordklimp, globus, klot (se GLOB). — Jfr KLAMP, sbst.2, KLAMPA, v.]
1) grovt stycke trä l. metall, klabb, kloss; särsk. (i sht i fackspr.) om träkloss som är fäst vid andra för att hålla dem tillsammans l. som är fastsatt ngnstädes för att tjäna till underlag l. stöd l. fäste för ngt; ofta sjöt. om träkloss fastspikad i sidan av en på land stående båt för att tjäna till fäste för en stötta. SkeppsgR 1543. Spegel (1712). Kistan står på 2:ne klampar i Sacristian. VDAkt. 1793, nr 215 (1791). (Smeden säger:) Men mina klampar jag sköter lätt, / Jag dunkar på / Till dess att de blifva mjuka. Wallin Vitt. 2: 157 (c. 1830). SvUppslB (1933). — jfr BÅT-, VED-KLAMP. — särsk.
a) skeppsb. o. sjöt. om krysshult o. dyl. l. kloss fastsatt å rundhult för att utgöra stöd för stroppar, surrningar m. m. Röding 1: 847 (1794). Ekbohrn NautOrdb. (1840). Ramsten 5 (1866; med hänv. till krysshult). — jfr FÅNG-, HORN-, HÅL-KLAMP.
b) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) träkloss som sättes om foten på olika husdjur för att hindra dem i gången (t. ex. på en häst för att hindra den att flöja). En hund medh En klamp. Visb. 3: 78 (c. 1605). Utanför Slöinge gick med fåren en hund med en klamp. Tidström Resa 12 (1756). Berg SkansenVagnh. 22 (1926).
c) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) var särskild av två runda träskivor varpå en selbåge vilar på hästens rygg. På 20-talet började bönderna beställa ryggträ af järn med rörliga klampar. Stolt Minn. 38 (1879). 4GbgVSH V—VI. 4: 36 (1903).
d) (†) träben. Der band han klampen vid sitt ben. SvForns. 1: 333.
e) (†) toffel av trä (med rem över fotvristen). I midten (på det gamla altarskåpet) ses en riddare till häst, med svärdet afskärande ett stycke af sin kappa åt en tiggare, som går på ”klampar”. AntT 1: 92 (1864).
2) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) klump; särsk. om klump av snö som vid töväder fastnar under skorna l. under kreaturs fötter. Wrangel HbHästv. 849 (1886). — jfr LER-, SNÖ-KLAMP.
3) (i sht förr, i fackspr.) ett slags stapel vari tegel upplägges för bränning i fältugn. Gundberg Tegel 32 (1860).
4) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) järngryta (med skaft). BoupptVäxjö 1832. Därs. 1888.
5) [möjl. utvecklat under anslutning till KLAMPA, v. 3 b] timmerstock; särsk. (med prägel av fackspr.) om timmerstock (vanl. 16—17 fot lång) ss. enhet vid beräkning l. angivande av virkesmängd (särsk. vid skogsavvärkning l. timmerflottning). SD(L) 1896, nr 8, s. 9. Flottningen av 800.000 klampar äventyrad. DN(A) 1934, nr 126, s. 32 (rubrik). — jfr FLOTTNINGS-, TIMMER-KLAMP.
Ssgr: (2) KLAMP-FOT. (†) klumpfot. Möller (1790, 1807). Heinrich (1828). —
(1) -VED. ved bestående av klampar (klossar); jfr KLABB-VED. SD 1892, nr 325, s. 7. SAOL (1923).

 

Spalt K 1066 band 14, 1936

Webbansvarig