Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KLAPPHOLTS klap3~hol2ts l. 4~1, n. (Lind (1749), Ambrosiani SvSkråämb. 21 (1920)), äv. (i bet. 2 numera vanligen) r. l. m. (Lind (1749; i bet. 1), Cannelin (1921; i bet. 2)); best. -et, ss. r. l. m. -en; pl. =, ss. r. l. m. -ar (Larsen (1884) osv.), äv. -er (Cannelin (1921)); förr äv. (i bet. 1) KLAPPHOLT, sbst.1 l. KLAPPHULT, n.; pl. =.
1) (numera bl. i fråga om ä. förh.) (tillhugget) virkesstycke avsett att användas till botten- l. sidostav i finare laggkärl, i sht vinfat o. d., större tunnstav; vanl. koll.; äv.: (bättre) virke som är avsett att upphuggas till stäver; jfr KNAPPHOLT. TullbSthm 1534, s. 5 b. 1 ffat Jern fför ijc (dvs. tvåhundra) klaphult. VaruhusR 1539, s. 67 a. 4 Tolfter klapphålt. Stiernman Com. 4: 721 (1687). Det Klappholts, som Städerne kan tillåtas at fälla. PH 4: Eeee 2 b (1754). Klappholts Eller större Pipstäfver, uphugges af Ek. Brummer 83 (1789). Gyllengranat SvSjökr. 2: 84 (1840). SkrGbgJub. 10: 16 (1923).
2) (i fackspr.) klappträ (se d. o. 1). Dalin (1852). — särsk. boktr. på översidan läderbeklädd, rektangulär träkloss varmed uppstående typer o. linjer i en tryckform pressas ned till jämnhöjd med de övriga gm lätta slag med en träklubba; jfr KLAPPA, v. 1 b ε. Björkegren 2632 (1786). Fahlgrén Boktr. 113 (1853). Elge BoktrK 88 (1915).
3) (förr) stav varmed åldgesällen i ett gesällskrå knackade l. bultade för att äska ljud; ”gehörstav”; jfr KLAPPA, v. 4 b. 2NF 14: 205 (1910). Ambrosiani SvSkråämb. 21 (1920).
Spalt K 1099 band 14, 1936