Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KLATER kla4ter, sbst.2, äv. KLATTER klat4er, sbst.2, n.; best. -tret.
Ordformer
(klater 1882—1918. klatter 1893)
Etymologi
[sv. dial. klater, klatter, möda, krångel, besvär; vbalsbst. till KLATRA]
(i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) besvärlighet, klammeri; trassel, krångel, ”bråk”. Äfven jag har varit i samma klater som din fästmö nu är. Åslund TokbrMem. 2: 9 (1882). Något klater hade uppstått. Högberg Jim 6 (1909). Sjödin StHjärt. 106 (1911). DN(A) 1918, nr 317, s. 6.

 

Spalt K 1161 band 14, 1936

Webbansvarig