Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KLATRA kla3tra2, äv. KLATTRA klat3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE (Högberg Vred. 2: 365 (1906)).
Ordformer
(klatra c. 1755—1911. klattra 1927)
Etymologi
[sv. dial. klatra, klattra, göra ett dåligt arbete; bråka, krångla, hava besvär o. möda (med ngt); jfr nor. dial. klatra, arbeta långsamt o. dåligt m. m.; sannol. denominativt till KLATER, sbst.1]
(i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) fåfängt l. mödosamt l. otympligt arbeta (med ngt), fuska l. knåpa (med ngt); äv. allmännare: bråka, krångla. Schultze Ordb. 2298 (c. 1755). Det skulle bli dröjsmål, jämmer och klatrande (om det fordrades en pålaga av timmer, spån m. m. till Mäster-Saras byggen). Högberg Vred. 2: 365 (1906). Ville man .. riktigt komma till bottnen med det gamla eländet, så hjälpte det inte att klattra med några halvåtgärder. Väring Vint. 51 (1927).

 

Spalt K 1161 band 14, 1936

Webbansvarig