Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KLINGEL kliŋ4el, n.; best. klinglet.
Etymologi
[subtraktionsbildning till den substantiviskt använda inf. av t. klingeln, avledn. av klingen (se KLINGA, v.); jfr t. klingel, liten (ring)klocka]
(föga br.) förhållandet att ngt klingar: klingande, klang. Stiernstolpe DQ 3: 248 (1818). Man hör .. klingel af boskapens klockor. Böttiger 3: 11 (1843, 1858). Oljelund Saltst. 98 (1923).

 

Spalt K 1232 band 14, 1936

Webbansvarig