| Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KLINGELI kliŋ4eli, interj.
(föga br.) användt för att härma ett klingande ljud; särsk. med anslutning till KLINGA, v. 1 a, c α, 5 b β; äv. bildl.; ofta i sammanställning med kling l. klang. Klingeli klang, gubbar, gutår! Bellman SkrNS 1: 12 (c. 1770). Pling, plingeli, plang! / Kling, klingeli, klang! / Stämmor af silfver, hufvu’n af bly, / svaga hjernor, bleknad hy. Tegnér (WB) 2: 200 (1815; om fosforisterna).
2) sbst.: klingklang (se d. o. 1); äv. bildl. SvTyHlex. (1851). Lyriskt klingeliklang. Verd. 1886, s. 101. Topelius Vint. III. 2: 32 (1897; bildl.).
Spalt K 1232 band 14, 1936