| Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KLIPPING klip3iŋ2, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
(förr) fyrkantigt (vanl. kvadratiskt) mynt av olika valör (i Sv. o. Danm. under 1500- o. 1600-talet), klippt av präglade, smala stänger l. plattor av metall, tidigast av dålig halt o. användt ss. nödmynt, senare vanl. fullödigt; motsatt: rundt mynt. Jt[em] æn gaff jagh eskil smed ffør smyde xviij klippinge ær xiiij øre. SthmSkotteb. 1521, s. 224. Ath te (dvs. knektarna) ære tiil ffreedz en nw een maanath med ii (dvs. två) gyllene runth mynt Och iii (dvs. tre) gyllene klippinga. G1R 1: 118 (1523). Man (hittade) icke längesedan i Tyskland, på et ställe der Konung Gustaf Adolphs Armée hade stått, en af denna Konungens Klippingar. Berch PVetA 1753, s. 13. Åren 1590 och 1591 slogos klippingar, hvilka voro underhaltiga och derföre ej godkändes i Krono-uppbörden till åsatta valeurer. Widmark Helsingl. 1: 357 (1860). År 1624 präglades .. (kopparmynt) på 1/2 och 1/4 öre. De senare kallades fyrkar. Emedan de voro avklippta bitar av kopparplåt kallades de klippingar. Rig 1918, s. 176. jfr: En twå marchz klippingh. BtFinlH 2: 177 (1564). jfr äv.: Fyra marks klippingar. NoraskogArk. 5: 34 (i handl. fr. 1571).
B (†): KLIPPINGE-KÖP. köp varvid betalningen erlagts i klippingar. Gerleck skal ffornøya biørn for th[et] huss ha[n] køpte doch eÿ ept[er] dyreste peni[n]ge[n] ty th[et] war klippi[n]ge køp. OPetri Tb. 40 (1524; uppl. 1929). —
-MYNT, se C.
C (förr): KLIPPINGS-DALER. Ett slagh klippingz dahler haar allenast innehållit 16 klippingar, och annat 32, och annat 64. Dijkman Obs. I 8 a (1686). —
-MARK. SthmTb. 1575, s. 112 b. Enn rund och Klippingzmarck (skall gälla) för twå öre och icke ringere. Stiernman Com. 1: 400 (1592). —
-MYNT. (klipping- 1592. klippinge- 1577. klippings- 1561 osv.) Svart G1 76 (1561). Så wele Wij .. förbudit hafwa, at intet Klippingsmynt må .. gälla för något Mynt vthi heela Wårt Rijke. Stiernman Com. 1: 969 (1629). 1576 bestämdes, att klippingsmyntet skulle inväxlas mot rundt mynt efter en kurs af 26 mark på dalern. SvH 4: 139 (1904). —
-MYNTARE. [kanske snarast att fatta ss. avledn. till -MYNT] (†) användt ss. okvädinsord. Han hade ahngrippit honom m[edh] ährerörige ordh och kallet honom eenn Klippingzmyntere. SthmTb. 1597, s. 425 b. —
-TVÄGGEÖRESSTYCKE. (†) Lystes j (dvs. ett) Klip[pingz] Twäggeoris st[ycke] vdj en fyrich, till thes h[ögztbemelte] K: M: läth[er] them vpwächsle. SthmTb. 1578, s. 99 a.
Spalt K 1266 band 14, 1936