| Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
giva ifrån sig l. frambringa ett sprödt klingande ljud; i sht i fråga om det ljud som uppkommer, då glas går sönder l. stöter mot ngt hårdt; stundom närmande sig bet.: skramla, skallra, rassla, gnissla; stundom: klinga; äv. opers.; äv. i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet., särsk. om ljud. Fönsterrutorna klirrade vid åskknallen. Glasen klirrade på brickan. Glasbitarna klirrade, när skålen gick sönder. Saxen föll klirrande i golvet. Man hörde klirrandet av sporrar. Franzén Skald. 7: 277 (1834; om rassel av svärd). Sanden klirrar under dina fjät. Kullberg Syskonb. 231 (1846). Brynstickorna klirrade mot liarna. Ledstjärnan 1914, nr 13, s. 4. Kvittrande, klirrande toner. Rosenius SvFågl. 1: 187 (1917; om svartmesens sång). (Glaset) sprang klirrande sönder mot grusgången. Böök Lejon 122 (1935). — särsk. i fråga om (spelning på) (sträng)instrument: frambringa resp. giva ifrån sig toner med spröd klang. Tamburinen klirrade. Scholander I. 2: 164 (c. 1870). Blinda gubben .. / på metallsträng flitigt klirrar. Josephson SvRos. 41 (1888).
Spalt K 1268 band 14, 1936